- Project Runeberg -  Förbundsfacklan : illustrerad missions- och julkalender / Sjätte årgången. 1924 /
58

(1939)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undangömd. Av Mattis

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Åh, varför fick hon ej fortsätta därmed, sorri
hon så gärna önskade? Det var en fråga, varpå
hon länge grubblat.

Föräldrarna hade ägt en liten gård på landet,
vilken de skötte utan någon nämnvärd hjälp,
men så hade detta olyckliga med fadern hänt,
och de hade måst sälja gården och köpa ett litet’
hus i stället. Efter några år dog modern helt
hastigt, och Wendla måste då träda till som
faderns vårdarinna.

Nu kände hon sig ensam och oförstådd i sitt
enformiga liv hos fadern, och de dagliga
göro-målen tycktes henne så små och obetydliga, att
hon många gånger kände, som om hon ej alls
gjorde någon nytta därmed.

Då Wendla kommit så långt i sina tankar,
väcktes hon hastigt därur av knackningar i
väggen. Fadern var således vaken. Wendla tog
några plättar och litet sylt på en tallrik och gick
skyndsamt in i rummet till den gamle för attl
ej än en gång få sig en uppläxning, därför att
hon dröjt för länge.

»Se här, pappa lilla, plättar och sylt, var så
god och tag så mycket som behagas», sade
Wendla glatt, i det hon hjälpte fadern att resa
sig upp från soffan och satte kuddar omkring
honom.

»Plättarna äro ju alldeles för varma», började
den gamle med ett klagande tonfall i rösten.
»Kom bara inte hit en gång till med så varm
mat! Du vet ju, att jag inte tål sådant», tilläde
han skarpt och sköt häftigt tallriken ifrån sig.

Utan ett ord tog Wendla tallriken och satte
den på bordet. I den stunden visste hon ej,
om hon skulle skratta eller gråta, men lyckligtvis
gjorde hon intetdera. Halvt i förtvivlan lydde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 27 11:58:50 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/forbfac/1924/0062.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free