Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ”Flicka, stå upp!” Från Lina Sandells barndom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Flicka, stå upp!"
107
Lina förstod henne! Och så när de kommo hem
till Jairi hus och funno flickan död! Lina kunde
riktigt se, huru bedrövade fadern och modern
stodo där vid hennes bädd. Hon hade själv sett
far och mor stå gråtande vid en liten systers
dödsbädd. Men så såg hon Herren Jesus stå där
så lugn, så mild, så god och räcka ut handen mot
den döda flickan. "Flicka, jag säger dig, stå
upp!" Och se, hon slår upp sina ögon.
Lyckliga flicka, som fick se in i Jesu milda,
kärleksfulla ögon och lägga sin hand i hans!
"Ack, om han nu vore här på jorden, den käre
Herren Jesus, då skulle Han väl ock kunna göra
mig frisk igen", suckar Lina.
"Ack, hon var tolv år gammal". Så stod där i
berättelsen.
"Det är ju alldeles som jag. Jag är ju också
tolv år gammal. Och vad säger jag? Är icke
Herren Jesus här hos mig nu i denna stund? Och
har Han icke samma makt nu, som Han hade på
den tiden?"
En mäktig bävan kom över Lina, en känsla
av Guds närvaro, som hon aldrig förr
förnummit. Så tydligt, som om hon hört dem med
sina yttre öron, ljödo i hennes själ de orden,
"Flicka, jag säger dig, stå upp!"
"Jesus, i Ditt namn vill jag stiga upp",
utropade Lina och reste sig upp i bädden. Hon
fattade den lilla ringklockan, som alltid stod på
hennes bord, för att hon skulle kunna ringa, om
hon behövde något.
Gamla Britta kom strax in.
"Vad vill hon, Lina lilla? Ska jag ordna om
kuddarna kanske? Det brukade Lina ofta bedja
om, emedan hennes kropp var så ömtålig av det
ständiga liggandet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
