Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Poesien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Poesien. 343
mätta, breda, lugna och med storartadt lugn framåtskridande
rörelse. -
Denna styllag bestämmer den episka kompositionens art.
J den måste hetska en kontinuerligt framåtskridande, kontrasterna
dämpande motivering; men å andra sidan kunna äfwen hwad
Göthe kallar tillbakaskridande och hämmande motivet inträda.
De förra uppkomma deraf, att skalden ofta måste afbtyta för
att berätta hwad som samtidigt tilldragit sig på annat ställe;
de senare äro beroende deraf, att en af handlande medmenniskor,
naturs och kultur-förhållande beroende menniska nödwändigt må-
ste mötas af hämmande hinder. (Odysseen t. ex. är bygd på
hämmande motiver). Widare, emedan för skalden i fjelfwa
werket hwarje kraftfull existens är lika intressant, få uppehåller
han sig ock wid hwarje sådan, hwaraf följer en delarnes relativa
sjelfständighet och dermed ett betydande spelrum för episoden.
Detta allt upphäfwer dock icke liniernas lugna öfwergäng i hwar-
andra, delarnes wäxande ut ur hwarandra, ty dessa betingnin-
gar fordra icke, att delarne hårdt sammanknytas: just den libe-
ralitet, hwarmed enheten herskar, är för dem gynfani och orsakar
det runda och flytande i sammanbindningarne. Jepos är hwarje
enskild del en werld för sig, en fritt swäfwande himlakropp, fast
på samma gäng genom ett ideelt enhetsband förbunden med de
andra. Af episoden fordras, att den skall i det yttre samman-
hänga med det hela, ehuru detta band kan wara mycket löst,
widare, att den skall werka som en hwilopunkt samt slutligen
bidraga att utbilda den lifsbild, som det hela framställer. —-
Det behöfwes dock ett bestämdare band emellan enheten och mång-
falden af denna massa, hwilken utbreder sig liksom pä en oänd-
lig yta. Detta minnes, om skalden liksom målaren tager en
ntskärning af den oändliga massan, som ligger inom hans fyn-
krets, och behandlar den som en tafla samt först angifwer en
bakgrund, som förlorar sig i det obestämda och derigenom wisar
ut i oändligheten, samt sedan från denna bakgrund skiljer en
förgrund, som innehåller hufwudhandlingen. Ur bakgrunden
träda personer fram och förena sig med hufwudgruppen i för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
