Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några förlofningar förr i världen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med ledning af domkapitlets handlingar, något
sysselsätta oss med dessa.
Efter promotionen den 15 juni 1731 och terminens
slut begaf sig Wallerius förmodligen till hemmet öfver
sommaren. Då han på hösten skulle tillbaka till
universitetet, begagnade han sig af den vanliga postjakten
mellan Stockholm och Upsala. På denna befann sig
emellertid en ung dam, jungfru Brita Christina
Holmberg, som var — hvad vi skulle säga — »husmamsell»
hos handelsman Smedberg i Upsala. Vädret var
förmodligen vackert, den unge magistern var eldfängd och
jungfru Holmberg såg kanske bra ut och tyckes i
hvarje fall hafva varit tillmötesgående — nog af:
magistern friade, fick ja och förlofvade sig.
Vid ankomsten till Upsala tyckas emellertid vissa
betänkligheter hafva uppstigit i hans själ, och med rätta,
ty utsikterna att kunna sätta bo voro just ej stora för
en lönlös magister på tjugutvå års ålder. Han tyckes
därför hafva hållit sig undan sin utkorade, och då hon
gjorde sig påmind, svarade han med ett bref, som ännu
finnes bevarat och som ju kan läsas såsom ett prof på
1700-talets erotiska korrespondens.
»Min aldra käraste söta vän! Jag tackar rätt
hjärtligen för den goda ro, som jag endast af min söta väns
närvarelse sist på jakten hade. Efter lofven, som min
söta vän då gjorde mig, att hon alltid ville vara min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
