Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. kap. Grottor och gamla gravar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var en gång en chiriguanoindian, som hade
plockat stenyxor och annat från itapuyñemi. Följande dag
voro yxorna försvunna. Itapuyñemi hade hämtat dem.
Ibland hör man dem prata sinsemellan. När vi undersökte
en av deras gravplatser, kom en mestizgubbe och såg på,
vad vi gjorde. »Här finnes nog en skatt nedgrävd,» sade
han, »ty jag har här om natten hört röster. Vad de sagt,
har jag inte förstått. Inte har det varit guarani, ty det
förstår jag. Det var ett annat språk.» Inte funno vi någon
skatt av guld och silver utan blott lerkrukor och stenar.
Vi borde ha grävt mera till höger, sade gubben, ty det
var därifrån, han hört rösterna.
Ibland ha dock indianerna visat oss grav- och
boplatserna. Det har varit de mest civiliserade bland
indianerna, som vågat trotsa itapuyñiemis vrede. En gång
kom en indian till mig med några krukskärvor från en
gammal boplats. Då jag ej ville ha dem, sade han: »Då
lägger jag dem tillbaka igen.» Han tyckte, det var
säkrast på det sättet.
I Tarupayudalen bo som överallt här övervägande
chiriguanoindianer samt några få mestizer och doktorn, som
vi väl kunna räkna som vit.
Bland indianerna finnes en berömd medicinman,
Huirangay. Denne berättade en gång, att han »drömt» och
träffat Tunpa[1], som tyckte, att jorden var alltför
sönderskuren, och därför skulle låta det regna, så att dalarna
fylldes, för att där skulle bliva plats för stora odlingar.
Detta trodde alla chiriguanoindianerna och drogo på
kvällen i väg upp på höjderna, medtagande allt, vad de
kunde, kläder, krukor, hundar och annat. På kvällen
började det storma och regna. Kvinnorna i Don Manuels
hus blevo alldeles förskräckta och bådo honom komma
med upp på en höjd. »Du kommer att drunkna,» sade de.
När han inte ville följa dem, drogo de ändå i väg.
Det var alldeles mörkt, och det var inte lätt för dem att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
