Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1. Skaldestycken af svenska skalder ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kostnar’n öfver kungens ben
Hvälfver marmormausolén
Till hans minne.
På en kyrkgård, längst vid dorr’n,
Står att läsa i ett hörn:
Master Pinne
Ännu efter tusen år
Kungens namn i boken står,
Prisadt, hädadt.
Efter ett, två eller tre
Tiga aVla lymlarne,
Som mig smädat
V*
Min Ulla vrå bland bergen.
Jag vet en vrå emellan bergen
En liten vrå, som tillhör mig,
Der ingen flärd innästlat sig,
Der ingen oskuld skiftat färgen.
Hvart än mig ödet kasta må,
Jag längtar åter till min vrå,
Min lilla vrå bland bergen.
En koja, högröd som skarlakan
Och lugnare än ett palats,
Ger åt mitt läger skygd och plats —
En rosenhäck är mitt sparlakan.
Hvart jag af ödet jagas må,
Jag längtar åter till min vrå,
Min lilla vrå bland bergen.
Der har jag stängt en fånge inne
Som måste gifva sig tillfreds
Inom den lilla trånga krets,
Ty jag ljar bländat håg och miiiue:
Hvart än* mig ödet drifva må,
Jag längtar åter till min vrå,
Min lilla vrå bland bergen.
Min lilla Hildur heter fången,
Och kärleken med blomsterband
Fäst hennes hjerta, fot och hand
Vid kojans sångare och sången.
Hvart jag af ödet jagas må,
Jag längtar åter till min vrå,
Min lilla vrå b]aud bergen.
Hon är befäst, min lugna hydda,
Så otillgängelig som säll,
Ty mörka skogar, höga fjäll
Mot verldens stormar henne skydda.
Hvart jag af ödet jagas må,
Jag längtar åter till min vrå,
Min lilla vrå bland bergen.
Jag har sett ramla flere troner
Som fåvitsk bamalek till grus,
Men ännu står mitt trygga hus
Och vet ej af revolutioner.
Hur högt mig lyckan gynna må,
Jag längtar åter till min vrå.
Min lilla vrå bland bergen.
Jag jagade i ungdomsåren
En brokig fjäril, prydd med gull.
Jag vilse gick, jag föll omkull,
Jag stötte mig — än svida såren,
Men jag var lycklig nog ändå
Att åter hitta till min vrå,
Min lilla vrå bland bergen.
Att lyckans yra fjäril fånga,
Jag löpe- »ldrig mer omkring;
Ty jag har lärt, att ingenting
Man vinner så med mödor många.
Nej, jag har lycka nog ändå;
Min sköna fånge i min vrå,
Min lilla vrå bland bergen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
