Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3. Blandad läsning af svenska författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fått en skiljemannadomstol till stånd i målet efter den fälde fosterbrodern.
Skarphedens fader Nial är glad och tackar förlikningsmannen för den dom,
de gifvit. Skarpheden står tätt invid och ser det; han tiger och hånler.
Hela tingsmenigheten står sedan församlad i den s. k. lagrättan, en rund,
vid plats, der Islands laggifvande myndigheter hade sitt säte; här voro tre
rader bänkar kretsformigt uppstälda, så att en öppen plats bildades i midten.
Härinne bäres det som böter för Höskuld bestämda silfret, en väldig summa,
samman i en stor hög. Nial, som vill visa sig riktigt hedersam mot
motparten, stiger fram och lägger öfverst på högen en sid, dyrbar silkeskappa.
Han går sedan att hemta sina söner, nöjd med utgången.
“Nu har vårt mål vändts mot ett godt slut," sade Nial, “jag vill nu
bedja er, mine söner, att I på intet sätt skämmen hvad vi vunnit."
Skarpheden stryker sig blott om pannan och liånler — och man anar,
att han håller på en föresats att i sin mån ej låta målet nå det goda slutet,
d. v. s. full och ödmjuk förlikning efter den en gång hatades fall. Då de
kommit fram till lagrättan, stiger Skarpheden upp på den mellersta bänken
och står der.
Deras motpart är en man, som heter Flose. För ej länge sedan har
han af sin fälde frände Höskulds hustru, på ett i sagorna för öfrigt ofta
förekommande sätt, blifvit eggad att taga hämd för denne. Hon har tagit
fram kappan, hvari mannen dräpts, och då Flose vägrat att taga blodig
hämd för honom, har hon slagit kappan med det lefrade blodet om hans
axlar, så att den rasslat om honom. “Kalla äro qvinnoråd," har han blott
sagt och ridit bort. På så sätt har han eggats att hämnas på sönerna af
Nial, den fredlige, ädelsinte mannen, hvars enda fel sades vara det, att han
var skägglös; något, som ansågs som qvinnovulet och stor skam.
Nu träder denne Flose, motparten, in i ringen. Han synar silfret.
“Det är mycket och godt," säger han, “och rundligt gifvet, hvad ock var att
vänta." Han tar upp silkeskappan, som Nial i sin välmening lagt öfverst
på högen, och frågar hvem som lemnat den. Ingen svarar honom. Han
svänger den om än en gång, gör samma fråga och ler. Säkert, fast sagan
ej säger det rent ut, rinner honom vid åsynen af den mjuka, fina
silkeskappan nu i hågen den sträfva kappa, som nyss rasslat om honom, styf af
frän-dens blod. Då heller ingen derefter vill svara honom på hans fråga: “ vet
då ingen af er, hvem denna prydnad suttit pä eller törens I icke säga det?"
— då är det Skarpheden, der han står hufvudet högre än de andra, som
bryter tystnaden. “Hvem tror du har lagt den dit?" frågar han. Och svaret
följer snabbt och hätskt:
“Vill du det veta, skall jag säga dig, hvad jag menar. Jag menar, att
fader din, den skägglöse gubben, lagt kappan dit, ty månge, som honom se,
veta ej, om han är man eller qvinna."
Skarpheden, som väl vet, att ett svar ur hans mun på detta hån varder
detsamma som förlikningens brytande och tvifvelsutan äfven liktydigt med
uppfyllelsen af faderns spådom om hans egen, lians son Skarphedens och de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
