Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt. 59
"har också kallat mig tillbaka till hemmet».
Vid sonen Haralds död- skrifver hon till
mannen bl; a: >»Vi två äro som två träd,
hvilka växt samman: men stormen bröt flere
grenar och böjde hvart åt sin sida. Vår
kronas blomster är brutet, men friska skott
saknar trädet ej. Dåt oss tacka Gud för
dem och hålla samman 1i- kärlek, antingen
vi äro hvarandra nära eller fjerran, så är
vårt lif ej förspildt. Din trogna Elisabeth».
I en annan skrifvelse förebrår hon Je-
richau med hans egna ord, att han varit en
dålig äkta man, i det han först öfvertalade
henne att fortsätta sin konstnärsbana och
sedan aldrig gaf henne regelbundet medel
till hushållet. — Konstnärinnan kunde natur-
ligtvis ej samtidigt som en stilla husmoder
gifva honom hela sitt jag, men, säger hon,
»som äkta qvinna — hvilket utgör mitt in-
nersta väsen, har jag gifvit dig allt, hvad
jag kunde gifva», och så liknar hon sin kär-
lek till honom vid en afglans af Kristi kär-
lek, som skulle bereda dem till och förbinda
dem med honom i evighet.
Särdeles vackra och varma äro de hels-
ningsord hon i telegram skickade sin man
på deras silfverböllopsdag den 19 februari
1871. Hon hade varit i Petersburg, hvari-
från hön ämnade återvända hem till fest-
dagen; men så fröso vattnen och hon kom
inte längre än till Nyberg. Derifrån sände
hon helsningstelegrammet som började så:
»For mig, o Hav, paa de solvklare Bölger;,
Med hvilke min Klage, mit Lengselsuk folger!
För, Gefion, kjerlig Du Solvbruden over.
En Bro Du jo har i de solvklare Voöver».
Sedan anropar hon shafvets betvingare»,
ångaren, att föra henne öfver, och när han
visar sig maktlös, utbrister hon:
»Saa vil jeg da rette min Bon imod Solen,
Som fremkaldte Rosen och vakte Violen
Den gang, du, min Brudgom, mig forste Gang
kys’de,
Forinden min Fader og Moder det vidste».
Och till slut, när solen höljer sig i dim-
mor och hafsfrun obevekligt hvilar på is-
skorpan:
»Dog skal, o min Brudgum, snart hos dig
jeg vare,
Om Isen vil briste, om Isen vil bere.
I Jesu Navn stoder jeg Baaden fra Landet,
For Du, saa, min Jesus, mig hjem over
Vandet,
Du Stormens, Du Verdens, Du Doedens Be-
tvinger!
Till Dig, o min Herre, min Bon sig op-
svinger.»
Utan tvifvel var Jerichau en mycket
sjelfvisk natur med många och besvärliga
egenheter, och ’lika visst är, att hon gjorde
allt för att skingra hans dysterhet och in-
gjuta i honom hopp och kärlek. ’Och i verk-
ligheten. var det väl inte hon, som drog sig
undan honom utan snarare tvärt om. Sina
ständiga resor företog hon, dels emedan hen-
nes sinne af naturen hade behof af omvex-
ling och nya intryck, dels och hufvudsak-
ligast "på grund af att hon, lättare och till
högre pris fick sina arbeten sälda i utlandet,
i synnerhet om hon dervid personligen kunde
inverka, kvilket alltid var hennes bemödande.
Det var således väsentligen för hemmet, för
sina 9 barns. uppfostran, som hön försakade
ett stilla och lugnt lif vid sin makes sida,
om det öfverhufvud någonsin kunnat bli tal
om ett sådant. Om sålunda fru Jerichaus
äktenskapliga förhållanden måhända var den
mörkaste punkten i hennes sorguppfylda lef-
nad, såg hon dock äfven häri Guds upp-
fostrande ledning och begagnade i sann
kristlig ödmjukhet också denna bittra motgång
till ett medel för vinnande af sitt yttersta
mål: karaktärens förädling: Deras äktenskäp
upplöstes aldrig; han satt vid hennes döds-
läger, ’och hon tryckte i sista stunden hans
hand lika kärligt, som när de voro nyförlof-
vade. På hennes graf på Fredriksbergs-
kyrkogården, vid Köpenhamn, der han hyi-
lar vid hennes sida, stär i öfverensstämmelse
med den aflidnas testamentariska önskan ett
litet monument af Jerichaus »Fridsengel» i
hautrelief.
+
Vi sade; att fru Jerichau trots den ofta
manliga anstrykningen i hennes karaktär,
dock innerst var en äkta och utpreglad qvinna.
Om detta icke, som vi dock hoppas, framgår
af den skizzerade bild vi gifvit af henne
som maka, så har hon åtminstone i egen-
skap af moder lagt i dagen en kärlek och
uppoffring, som under alla skiften besannat
hennes egna ord: »Mitt sköldmärke är mo-
derskärleken». Detta var hennes innersta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
