Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- Här derjemte ett resignerande på en förhoppning, ett
168 När och
Fjärran.
själens: djup under allt dess lidande? Månne ej
här arbetar en suckan, som, fastän inom trängre
gränser, dock påminner om den infödde slafvens
suckan under bojörna och hans längtan efter frihet?
Man svarar; djurets instinkt känner ej något bättre
än det närvarande tillståndet Ja, om ej individen,
så känner dock slägtet en: ljusare och lyckligare
morgon, och det är längtan att återvinna det för-
lorade: dess rättmätiga egendom; som utgör ämnet
för skapelsens spända väntan. Den är derför, denna
»kreaturens suckan" icke ett resignationens- slöa och
hopplösa underkåastande under förtryckets ok, den
mer eller mindre medvetet bidande efter den dag,
som, på samma gång den gryr öfver Guds barns
herrliga frihet, också i viss mån skall bringa för-
lossning till skapelsen, i det att menniskorna sjelf-
mant skola räcka djuren den band till upprättelse
och hjelp, som nu är uträckt till deras förnedring
och misshandel. Vi kunna ej annorlunda på mensk-
ligt. tungomål öfversätta hvad den innebär, denna
hemliga suckan än så, som skriften sjelf gör det;
ty vi stå då på fast mark gent emot de sväfvande
meningar, som på detta outredda område måste göra
sig gillande, så länge icke någon sådan kommunika-
tion mellan menniskoanden och djursjälen gifves,
medelst hvilken den förre skulle på ett evident sätt
kunna lägga i dagen hela styrkan eller hela svag-
heten af det själslif, hvaraf djuret är mäktigt.
Vi frukta derför ej att säga för mycket, då vi
i enlighet med uppenbarelsen förmena, att djuret
eger icke, blott en materiel utansida, utan äfven en
andlig insida, efter hvilken det af intresse för sin
sjelfbevarelse väntar efter en lyckligare belägenhet,
när menniskorna skola intaga sin rätta af Gud gifoa
ställning till djurverlden. De vänta under sin smärt-
samma kamp för sjelfbevarelsen, som hvarje stund”
hotas, på det snara förverkligandet af den gåfva,
hvarom julmorgonens englar sjöngo för herdarne och
deras. hjordar, ,,frid på jorden", cen frid, som var
bestämd att räcka till för alla och unna hvarje lef-
vande varelse den plats; den rätt och det skydd,
som var honom i skapelsens stund ämnad, ty
»Friede ernährt’, men +, Unfriede verzehrt." Det
är detta mål, som utgör ämnet för skapelsens mer
eller mindre medvetna suckan och som, om det här
i denna af synd och strid uppfylda verld kunde
fullt realiseras, skulle återeröfra ett litet stycke af
det längesedan försvunna paradiset åt denna jord,
som skulle kunna vara så skön, men der nu så
många tårar rinna och så många suckar uppstiga.
Och det bästa af allt är, att skriften, om den ock
har stält detta mål i fjerran, dock icke har stält
det i ett oupphinneligt fjerran: Men det beror i
väsentlig mån på oss, när det skall uppnås, och
naturen. får utbyta sin hvardagsdrägt mot sin helg-
dagsklädning; ty kreaturens förlossning från träl-
domen skall gå hand i hand med mensklighetens
förlossning.
Det är just menniskans af hennes herre i ska-
pelsen gifna höga och heliga mission att såsom dju-
rens herre och konung vara ett tjenande redskap
till denna kreaturens frälsning. ,,Råden öfver fiskarne
i hafvet och foglarne i rymden och alla djur, som
röra sig på jorden", var ju ett uppdrag, som med-
förde icke allenast ära, utan äfven förbimdelse. Ge-
nom dessa Skaparens ord lades i menniskans hand
både en makt, som kunde förloras, och ett förtro-
ende, som kunde förverkas. Det var makten öfver
ev verld, hvars samlade lekamliga styrka var mång-
dubbelt. större än menniskans, men som likväl var
bestämd att i hörsam undergifvenhet böja sig för
menniskans andliga öfverlägsenhet, en verld, hvil- 3
ken menniskan desto mer skulle hafva i sin händ,
ju mer hennes öga afspeglade den renhet, helighet
och andliga kraft, som vittnade om hennes gudalik-
het, men en verld, son) i räddhåga skulle undan-
draga sig hennes välde, vägra henne frivillig lyd-
nad, i såmma mån som hennes blick förmörkades
af inneboende hårdhet och kärlekslöshet.
Men det var, detta uppdrag, äfven ett förtro-
ende, som kunde förverkas. Och huru det gick i /
det hänseendet, derom vittnar den kreaturens res-
ving, trots och fiendskap, ej mot imenniskan, hennes.
utkorade. herre, men mot vilddjuret i menniskan;
derom vittnar äfven det allas krig mot alla, som
nu har efterträidt den stillhet och harmoni, som
fordom - lik. en fridsdufva sväfvade öfver paradisets
ängder. När menniskans ställning till Gud förin-
drades, uppstod äfven ett missförhållande mellan
menniskan och djuren. Menniskan var ej längre
vuxen. sin makt och sitt förtroende, öfvermodet tog
öfverhand hos henne, och djuren bäfvade för hen- -
nes: blick och hennes röst och flydde till skogs
eller till ödemarken, flydde, der deras konung fram-
gick, flydde för henne, till hvilken de eljes borde
hafva känt sig dragna af vördnad och beundran.
Och de flydde, derför att menniskan hade förlorat
insignierna af sin konungsliga makt, sin gudalikhet,
och i stället nedsjunkit till en hersklysten och våld-
sam tyrann, hvilken i samma mån han kände sitt
herradöme endels glida sig ur händerna, endast
sökte att så mycket hårdare åtdraga tyglarne öfver
de arma djur, som ännu stodo under hans välde:
Och dessa, som ej kunde fly, utan måste umgälla
hela tyngden af menniskans fall, för dem var hon
ej längre en herre öfver villiga och glada tjenare,
utan en despot öfver en verld af skrämda slafvar, 7
hvilka med gissel och slag, med eder och svordo-
mar skulle aftvingas en lydnad och hörsamhet, som
de eljes fritt och otvunget hade erbjudit sin herre,
om han endast bevarat denna ädelhet och saktmod
1 viljan samt den renbet och mildhet i känslan, som
prydde: hans. personlighet, när han inför Skaparen
mönstrade och namngaf de af honom mottagna och
till hans förfogande skänkta djuren. (Forts)
mee +
»FRAMÅT»> utkommer den 1 och 15
i hvarje månad. Prenumeration kan ske
hos hrr. bokhandlare och genom postverket.
Pris: Kr. 3: 50 för år, postarvode 35 öre.
Lösnummer: 25 öre.
för hel sida.
svarande del af pris. Annonser mottagas å
»Framåts» annonsbyrå, Kungsgatan 60, alla
hvardagar kl 5—6 e m.
I redaktionsangelägenheter
man sig till frk. Alma Åkermark, 2:dra
Amnonspris: Kr. 20 -
Del af sida betingar mot-
hänvände
Långgatan 40, Göteborg (träffas tisdag och i
fredag 1—2 e. m.)
Göteborg, Wald. Zachrissons Boktryckeri, 1887.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
