Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt. 251
Det är icke fråga om att nå det sköna
efter venetiansk eller grekisk, holländsk eller
flörentinsk ritus, det gäller att utdraga det-
samma mur det samtida lifvet och ur den
verld som omger oss. De medel, som dessa
skolor användt för att återge sin tid i kon-
sten, duga icke längre, Andra tider, andra
metoder. Allt har skiftat hamn. Sjelfva na-
turen har förändrat utseende i detta ångans
och fabrikernas tidehvarf, det karaktäristiska
i ett landskap är nu något helt annat än
förr, dagrarna å våra gator och i våra bo-
städer äro andra, menniskokroppens byggnad
är en annan, ansigtstypen en annan, och
sjelfva hudens karnation har fått en säregen
skiftning. Det gäller för den moderna konst-
nären att låta alla recept, traditioner och te-
orier ligga och att hålla sig uteslutande till
hvad han ser rundt omkring sig samt åter-
gifva detta just såsom han ser det. Han
måste först och främst frigöra sin tanke och
sin blick från alla inlärda synpunkter och
sedan finna en ny konstnärlig metod, hvar-
igenom han kan uwutdestillera essensen och
aromen hos sin samtid, liksom de gamla sko-
lorna gjort förut och de moderna novellisterna
göra i våra dagar. Det gäller att skapa en
för vår tid egendomlig konstskola, hvilken i
en framtid genom hela sin metod och karak-
tär kan komma att skilja sig lika mycket
från antikens och renässansens konstskolor
som dessa sjelfva inbördes.
Hela det moderna lifvet är ännu kvar
att studera; det är ytterst litet af dess skif-
tande yttre som varseblifvits-och framstälts.
Allt är kvar: de offentliga festerna, salon-
gerna, balerna, interiörerna ur familjelifvet,
artist- och medelklasslifvet, bodarne, torgen,
rastauranterna, kaféerna, med ett ord hela
menskligheten, i alla samhällsklasser och yr-
ken, i. hemmen, i försörjningsanstalterna, på
varietéerna, på teatrarne, i fattigkvarteren och
på dessa vidsträckta promenadplatser, hvilkas
amerikanska karaktär är den nödvändiga ra-
men kring vårt tidehvarfs behof.
Och vidare, om några målare här och
hvar ha återgifvit en och annan episod ur
nutidslifvet, — hvilken konstnär skall nu
skänka oss fabriksstädernas imposanta stor-
het, följa den af tysken Mengel beträdda vä-
gen och inträda i de väldiga gjuterierna och
jernvägsstallarne; hvilken landskapsmålare
skall återgifva det skrämmande och storslagna
majestätet i de höga ugnarne, flammande i
natten, och i de jättelika skorstenarne, på
krönet kransade af bleka eldar?
Hela det menskliga arbetet i verkstä-
derna och fabrikerna; hela denna moderna
feber i det industriella lifvet, hela maskiner-
nas storslagenhet, allt detta återstår att måla.»
Denna konstteori utvecklar och belyser
Huysmans i detalj, då han skildrar de få
verkligt moderna verk, som mött honom: på
tafvelexpositionerna. Det stora snillet, som
en gång skall förena i sin konst impressio-
nismens alla egendomliga element, har ännu
icke framträdt, men det fins redan nu en-
staka konstnärer, hvilka kunna betraktas så-
som hans förelöpare och grundläggare af en
modern målareskola.
Såsom hufvudman för dessa vilda fåglar,
hvilka gå sin egen väg, ensamma, uppställer
han Degas. Han kallar honom för den stör-
ste målare som Frankrike för närvarande eger,
liksom Baudeleids är århundradets störste
diktare och Flauberts »Education sentimen-
tale» är mästerverket inom den moderna ro-
manen. Degas och bröderna Goncourts verk
skola i en framtid nämnas såsom seklets mest
raffineradt utsökta konst. Liksom dessa skrift-
ställare måste, för att kunna gripa och åter-
gifva varelserna och tingen, precis sådana
som de te sig i en viss belysning, rörelserna,
ställningen, gesterna, spelet i en fysionomi,
ansigtsdragens och drägtens skiljaktiga utse-
ende i mån af dagrarnes försvagande eller
skärpande, måst smida ett verktyg, som är
på samma gång fint och kraftigt, böjligt och
fast, låna från målarekonstens alla ordböcker,
bilda neologismer af färg, bryta den veder-
tagna traditionen i valet af ämnen. Ingen
förstår som han »le mariage et Vadultöre des
couleurs», ingen har som han, i en sjelfstän-
dig och personlig konststil, kunnat fästa det
mest efemera i en förnimmelse och det mest
flyktiga i en nyans. Särskildt är han mä-
stare i att gripa kvinnan, i det artificiella
ljuset på scenrampen, just i de ställningar,
hvilkas karaktäristiska beskaffenhet vi andra
känna endast instinktlikt, med nutidskvin-
nans kropp, ansigte och hud. Han återgif-
ver som ingen annan hvad Huysmans kallar
»la carnation civilisées, och han baserar sin
framställning på en så solid fysiologisk grund,
att en fackman i denna vetenskapsbranche
skulle kunna göra en intressant studie öfver
hvar och en af hans kvinnotyper.
Stafaille har i sin konst uttryckt det
melankoliska majestätet hos lifsfattiga land-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
