Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt.
291
lighetskraf på man som kvinna, långt ifrån
att vara förestafvadt af hat, tvärtom utgår
från en vida större kärlek till mannen, en
högre uppfattning af hans nutur och för-
måga, än predikandet om nödvändigheten af
de sinliga drifternas tillfredsställande för den
nu lefvande generationen.
Vid alla denna på sista tiden uppståndna
rörelse för och emot inom sedlighetsfrågans
område tyckes det emellertid blifva allom
klart, att det just i första rummet för oss
kvinnor är en pligt att taga aktiv del i ar-
betet för höjandet af den allmänna opinionens
sedlighetsanda. Så säger den varmhjertade
sedlighetsifraren OC. J. Frank: »Det ser ej ut,
som männen ville eller kunde göra något;
vårt. hopp står nu till kvinnorna.» Men äf-
ven gent emot det alldeles motsatta lägret,
eller den »fria kärlekens» målsmän, ha vi
pligter att fylla, ty helt säkert hade ej deras
läror kunnat spridas med ett så oförsynt
sken af berättigande, om kvinnan egt mod
att i tid reagera häremot. Sant är onekli-
gen, att så länge kvinnan af falsk kvinlig-
het håller sig tillbaka från att fylla sin be-
stämmelse att vara mannen en hjelp, så
länge kommer ock det nuvarande osedliga
tillståndet ätt förblifva.
Men den hjelp, vi vilja vara gäller man-
nens bättre jag och är förestafvad af kärlek
lika mycket till honom sjelf, som till sedlig-
heten.
Det torde kanske i sammanhang härmed
vara på sin plats att bestämdt tillbakavisa
den uppmaning till vårt kön att ingå så kal-
lade »fria (det vill säga lösa) kärleksförbin-
delser», som på sista tiden framställts af den
allra nyaste radikala skolan. Det kan visser-
ligen nästan anses ötverflödigt att direkt ut-
tala denna protest, enär den tydligen måste
framgå af hela detta anförande; men som jag
erfarit, att en uraktlåtenhet häraf kan an-
tagas såsom ett gillande af den »fria kär-
lekens» läror, vill jag begagna tillfället att
skarpt betona det för vår sedlighetskänsla
kränkande uti dessa tendenser. Kvinnan har
under så många och långa tidsåldrar erfarit
välsignelsen af den på henne stälda sedlig-
hetsfordran, att hon ej numera sjelfvilligt kan
afstå från detta: krafs; deremot vill hon ar-
beta för dess muntsträckning till alla. Denna
hennes uppfattning bevisade sig bäst, när för
3 År sedan en kvinnopetition till Konungen,
om afskatfandet af den reglementerade pro-
stitutionen, på kort tid samlade 2,500 under-
skrifter från olika delar af landet.
Naturligtvis ligger det oss närmåst att,
såsom mödrar och uppfostrarinnor direkt verka
i sedlig riktning; detta är ock något som alla
erkänna, äfven om man kan hysa olika åsig-
ter om sättet härför. En mindre beaktad
sida af saken, som jag derför i det föregå-
ende sökt skarpt framhålla, är denna vår
pligt äfven såsom medborgarinnor, enär sä-
kerligen just häruti den så kallade kvinno-
rörelsens vigtigaste insats består, Må vi
göra klart för oss, att vi hafva icke allenast
rättigheter såsom samhällsindivider, utan i
samma mån dessa utvidgas och erkännes be-
fogade, uppstå äfven för oss skyldigheter i
afseende på samhällets sedliga utveckling.
Med myndigheten följer ansvaret, och detta
är i sig sjelft en så helig rättighet, att säker-
ligen ingen vill försaka det samma. Från
en annan sida sedd, sammanfaller denna pligt
just med vårt intresse såsom mödrar. Hos
menskligheten likasom hos individen följer
med utvecklingen en större solidaritetskänsla,
en starkare allmänanda, man lefver, så att
säga, ej blott sitt eget, utan äfven sina med-
menniskors lif: Häraf följer, att äfven bar-
nen nu, mera än förr, taga intryck af sam-
hället i dess helhet, hvarför det är omöjligt,
äfven om vi skulle önska det, att isolera -
dem från detta samhälles inflytelser, för att
uteslutande uppfostra dem inom hemmets
verld. Detta förhållande är i sig sjelft ett
godt, ty härigenom vidgas individens uppfatt-
ning och intressen, ja, sjelfva den praktiskt
religiösa kärleken utvecklas, småsinnet och
egoismen dödas; dock måste i och med det-
samma vida större fordringar ställas på sam-
hällets moraliska och sedliga halt. FErkänna
vi detta, måste vi ju också inse, huru litet
tillfyllestgörande sådana reformer äro, som
endast gälla hem och skola; äfven samhället
uppfostrar individen och, om sålunda dess
lagliga eller rättare olagliga förordningar, dess
seder och moral stå i rak strid mot dess re-
ligion, hurudant måste resultatet af en sådan
uppfostran blifva? Vi ha nyligen bevitnat
alltför talande sorgliga exempel härpå.
Måtte denna dyrköpta erfarenhet förmå
att upprycka oss ur vår pligtförgätna försoft-
ning och ingifva oss tillräckligt mod och
energi att aktivt uppträda mot osedlighetens
hyllande, vare sig den framstår uti polis-
förordningar och inom samhällsmoralen, eller
inom litterära och sociala skolor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
