Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt. 123
beständigt växla, är en af erfarenheten tusen-
faldigt faststäld sanning — en hvar kan utan
möda ur sin lifserfarenhet framdraga otaliga
bevis härför. »Olika tider hafva olika verlds-
åskådning», plägar man säga och menar, att
den »verldsåskådning», som förherskar för till-
fället, bestämmer menniskornas uppfattning
af och omdöme om samtliga sociala och na-
turliga företeelser och förhållanden. De gamla
hellenerna aktade en stark sinlighet som dygd
och skydde ej sinligt umgänge mellan indi-
vider af samma kön — i medeitiden där-
emot gälde all sinlighet som synd, makar,
hvilka ej hade något köttsligt umgänge med
hvarandra, ansågos för synnerligt heliga, och
munken var ej nöjd med sig själf, förr än
han t. o. m. hos sig utrotat smak, lukt och
känsel samt behofyet af mat och dryck. »Detta
beror på skilnaden i tidsandan>, skall man
säga. Det fanns en tid, då det för alla men-
niskor (kanske med ett undantag på hundra
tusen) var högst sjelfklart, att personer, miss-
tänkta för hexeri eller för tvifvel på någon
kyrkodogm, skulle torteras till bekännelse och,
sedan de »bekänt>, brännas lefvande — och
nu finna vi det lika sjelfklart, att ateister
intaga hvilka aktade ställningar som Helst i
samhället, och att ingen inför domstol är
pligtig vittna mot sig sjelf. Beror naturligt-
vis också på »tidsandans»! IT medeltiden var
det »idealt» måla omåttligt långsträckta, smala
och magra menniskokroppar — i renässansen
och rokokkon blef det ej mindre sidealt> teckna
kroppen bred, rundad och svällande; och nu
rycka v? på axlarne åt båda dessa söfverdrif-
ter»! Hvad som för en generation är hög-
sta estetiska patos och tragik, uppväcker
redan den nästa generationens ofrivilliga löje.
Hvilken nutidsmenniska kan, om hon är upp-
riktig mot sig sjelf, undgå finna Cornelius
kartonger i Berlins nationalgalleri »öfver-
spända» och mer löjliga än storslagna? Här
är det naturligtvis åter »verldsåskådningen»,
»tidsandan», som är framme och förvänder
syn och sinnen, smak och känsla!
Aterföra vi dessa olika, stundom högst
förbluffande företeelser på »tidsandan», säga
vi därmed intet annat, än att samma företeel-
ser förorsakas af en rad allmänna, med tiden
växlande, men för en viss epok bestämda
föreställningar om det goda, sköna, sedliga,
om menniskans uppgift, om verldssamman-
hanget o.s.v. Verldsåskådningen är sålunda
en särskild. del af medvetandets innehåll:
nemligen den del deraf, som vuxit samman
med vårt sätt att förnimma och tänka; hvar-
för denna del af medvetandet, hvilken vi kalla
verldsåskådning, förefaller oss oafhängig af
den yttre verlden. Då vi iakttaga den yttre
verlden, äro dessa, i medvetandet fastnitade
»ideer» (såsom de äldre filosoferna kallade
denna stabilare, men ingalunda som de stun-
dom trodde, en gång för alla gifna del af
medvetandet) det medium, genom hvilket vi
betrakta den yttre verlden liksom genom ett
par färgade glasögon. Utom dessa idéer, har
medvetandet ett annat innehåll, föreställnin-
garne eller begreppen, hvilkas afhängighet af
företeelser »utanför medvetandet» (d.v.s. i
verlden utom individen) är ett af alla kändt
och erkändt faktum.") Verldsåskådning är
sålunda den grupp af ideer, som i en gifven
tidpunkt slagit sig fast i menniskornas med-
vetande.
Men, som verldsåskådningen var en del
af medvetandets innehåll, måste vi, innan vi
kunna gå vidare i undersökning af verlds-
åskådningens uppkomst, se till, hvad vi tänka
om uppkomsten al medvetandets innehåll öfver
hufvud.
Låt oss som exempel på en del af med-
vetandets innehåll taga en ros. Hur blir
rosen en del af vårt medvetandes innehåll?
»Kommer den utifrån in i» vårt medvetande
eller uppstår den i vårt medvetande? I
begge fallen kan man tänka sig tillvaron af
blott en eller af två rosor — af en rog i
medvetandet och ingen utom detsamma, eller
af en ros i medvetandet och en utom det-
samma. Vi ha bär sålunda fyra fall att välja
på. Hänsynen tilt naturforskningens resultat
skall afgöra vårt val.
För det första kunna vi antaga, att rosen
blott existerar i den yttre verlden samt såsom
sådan kommer in i medvetandet och derige-
nom bildar en del af medvetandes innehåll.
Detta antagande vederlägges emellertid af det
faktum, att vi kunna erinra oss rosen, sedan
den upphört existera i den yttre verlden,
sedan den vissnat och multnat. Vore det
samma ros, som är i den yttre verlden och
kommer och lägger sig i vårt medvetande,
så måste ju rosen spårlöst försvinna ur med-
vetandet, då den upphör att existera i den
yttre verlden — och »minne» vore en omöj-
") Oheroende af; hvad man behagar tro om
den »transscendenta realiteten!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
