Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - England - Lord Byron - 1. Mörkret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
I skenet af dess bloss sin boning fäst. —
Ett hopp, ett fruktansvärdt stod qvar ännu:
Man tände eld på skogarne till sist;
Men stund för stund de föllo ned till stoft,
Och stammarne, som brakade omkull,
Utsläcktes knattrande, — och allt var svart.
På folkets anlet i förtviflans ljus
Ett spöklikt uttryck låg, när af en slump
En strimma föll derpå: en låg på jord
Och gret med hand för ögat: en, med kind
Mot knutna handen lutad, satt och log.
Och en sprang af och an och underhöll
Med bränsle sorgebålet och såg upp
Med fånig ängslan mot den mörka skyn,
Den döda verldens svepduk; så på nytt
Förbannande ban föll i stoftet ned
Och tänder skar ocli tjöt. Den skygga falk
Spratt till af skräck och fladdrade till jord
Ocli slog med vingen matt. De vilda djur
Med bäfvan kommo tämda; ormen sjelf
Bland mängden krälade i ringlar fram
Och hväste, tills han föll för hungerns bett.
Och kriget, som en stund ej varit till,
Fick lif igen; - ett mål man köpte sig
Med blod, och mulen satt hvar man för sig
Och åt sig mätt: förbi var kärleken.
Vår jord var blott en tanke, det var död,
Snabb, ärelös, — och hungersnödens qval
Sig närde på inelfvorna: — man dog,
Men döda stoftet fick dock ingen graf.
Den magre slöks utaf den magre opp,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
