Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utan låta männen predika, för det budets skull, att de skola vara sina
män underdånige, såsom S:t Paulus lärer i 1 Kor. 14: 34. En sådan
ordning låter Gud fortfara, men gör ingen åtskilnad uti magt. Om
inga män vore tillfinnandes, utan blott qvinnor, såsom uti
nunneklostren, då kunde man ock bland dem uppsätta en qvinna, som
predikade. *
Detta är nu det rätta presterskapet, hvilket består uti trenne
stycken, såsom vi hafva hört, nemligen att man offrar andliga offer,
beder för församlingen och predikar. De som kunna göra detta, de
äro prester; de äro alla skyldige att predika ordet, bedja för
församlingen och offra sig inför Gud. Så låt nu de dårarae fara, som kalla
det andliga ståndet prester... Om rakande och smörjande göra en
prest, så kunde jag val äfven smörja och salva fotterna på en åsna,
att hon ock hlefve en prest.»
Detta, det måste medgifvas, är klara ord, som icke kunna
missförstås. På andra ställen kallar Luther ett särskildt privilegieradt
prestestånd för en själafarlig förvillelse, ett påhitt, en hycklande
skråpuk, som vill föreställa kristendomens sannfärdiga andliga stånd, hvilket
består af alla troende. I det Luthen. förnekade all öfvernaturlig
auktoritet hos »klerus» såsom sådant, ville han med roten upprycka
föreställningen om ett öfver församlingen stäldt presterskap.
Prestvignin-gen, likasom prestuniformen, angriper han i skarpaste ordalag. »Påfven
eller biskopen», yttrar han i sin skrift till den tyska nationens kristliga
adel, »salvar, gör plättar, ordinerar, viger, bekläder med andra kläder
än lekmännen; påfven eller biskopen kan dermed göra en skrymtare
och afgud, men gör dermed aldrig en kristen eller andlig menniska.»
Det är således höjdt öfver alla tvifvel, att Luthers ursprungliga afsigt
var att göra grundligt slut på den falska föreställningen om en
åtskilnad inom kyrkan mellan »prester» och »lekmän». Hans åsigt i
denna punkt sammanhänger på det närmaste med hans ursprungliga
och till principen aldrig öfvergifna plan att bilda en fri kristlig
gemenskap utan »klerus», i öfverensstämmelse med den apostoliska
församlingens grundsatser och organisation.
Under sin tidigare reformatoriska period var Luther en afgjord
motståndare af alla statskyrkliga inrättningar, och äfven under de
sednare åren af sitt lif betraktade han statskyrkan utan tvifvel endast
såsom ett för hans tid nödvändigt ondt, hvarifrån en lyckligare lottad
tid borde sträfva att befria sig.
En mängd yttranden af Luther bevisa detta.
År 1520 (d. 4 Nov.) skref han till hofpredikanten Spalatinus: det
är icke furstames sak att beskydda evangelium, och Kristus behöfver
allsicke statens understöd till sin kyrkas värn; vore evangelium i
be-hof af sådant skydd, skulle Gud icke hafva anförtrott det åt fiskare. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
