Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bjömstjeme Björnsons nyaste arbete.
Fiskeljenten.
af Bjömstjeme Björnson. Kjöbenhavn. Forlagt af den Gyldendalske
Boghandel (F. Hegel) 1868.
Med »Fiskerjenten» har den frejdade norske författaren radat ännu en perla till den
kedja, som började med »Synnöve Solbakken» fortsattes med »Arne» och »En ijlad Gul» —
en riktning, i hvilken en stor del at den läsande allmänheten ser Björnsons.djupaste,
innerligaste skaldelif uppenbara sig lätt och naturligt, och derföre gerna anser såsom hans
egentliga styrka.
Onekligen rör sig också skalden på detta område med en säkerhet, som gör, att man
med den största trygghet följer honom från situation till situation, viss på, att han alltid
skall skänka njntning, aldrig förfela den verkan, han åsyftar. En djnpt konstnärlig
process döljer för vårt öga hela det tunga arbetets möda, hela maskineriets mekanism, och
vi se endast det glada, fria resultatet, likt en evigt vexlande lek flyga förbi vårt öga.
Först vid slutet få vi tid att tänka på det, som hos andra skalder så ofta fängslar vår
uppmärksamhet under sjelfva läsningen: de öfvervnnna svårigheterna, styrkan i dessa
psykologiska teckningar, renheten och lifvet i dessa karaktersskildringar: vi komma först nu
ihåg, att det ej är naturen sjelf, utan dess konstnärligt formade bild, som skridit förbi
vårt öga — och just i denna glömska ligger det största erkännandet af skaldens verk
såsom en konstens äkta skapelse.
Men vår nästa skyldighet är att söka visa, hvarföre detta »lilla arbete» egentligen är
att anse såsom ett stort skaldeverk. Vi vända oss då till den konstnärliga byggnaden
af dikten och försöka glömma, att det ej är verkligheten vi hafva att göra med.
Hjeltinnan »Fiskerjenten» är en flicka, som af naturen är bestämd till skådespelerska,
och som nödvändigt måste föras till den punkt af lifvet, hvilken tyckes mest aflägsen från
den, der hon till en böljan befinner sig: det vilda, ystra naturbarnet skall genom oblida
öden, genom hårda frestelser och många fall föras genom sin i själens djup bevarade
renhet och genom sina outrotliga anlag till att blifva en konstens vigda dotter, en, som
vördar konstens lag, men »försmår dess tvång». En lång väg — och dock den kortaste
af alla, såtillvida, som ensamt naturens friska barn eger målet inom sig sjelf och förmår
nå det. Men lika naturlig som vägen är, lika svår är skildringen af dessa oändligt fina
öfvergångar och skiftningar, af dessa hårda och obarmhertiga slag, som erfordras, för att
den utkorade må blifva förd till målet. Här är det som endast en skald med Björnsons
djupa och klara menniskokännedom kan gå säkert fram mellan de tusen irrvägar, på hvilka
en mindre klarseende antingen på den ena eller den andra punkten skulle gått vilse, så
att han slutligen endast genom ett språng hade nått målet. Vi känna i denna utveckling,
att hvarje steg måste ledas så, som det ledes — och det skulle onekligen vara en värdig
uppgift att led för led följa denna psykologiska framställning och se dess inre betydelse —
en uppgift, som dock utrymmet förbjuder oss att här fullfölja: vi kunna nu endast påpeka
de starkast framträdande momenterna.
Fiskerjentens mor, en dugtig, frisk sjöjungfru — fiskförsäljerskan Gunlaug — har älskat
en svag, af småstadslifvet intorkad, men i sitt innersta melodisk och vek själ, som ej vågar
gifta sig med henne derför att »Hvad vilde Folk sige til det!» Hon lemnar honom då
med harm och sårad i sitt inre, men som ett minne af den korta drömmen födes henne
»Fiskeljenten». — Af dessa elementer, af naturkraften i dess styrka och mjukhet, och af
den af kulturen missbildade, men i botten rena och poetiska svagheten är Petra bildad.
Så växer hon upp i en af dessa små norska hamnar, hvilka, likt kullslagna vrak, kastats
upp på landets vestra kust, endast i beröring med matroser, gatpojkar och med sin
moder; snart är hon gatpojkarnes anförare vid alla deras vikingatåg. Hvilken skola för en
skådespelerska! Alldeles densamma, som den, i hvilken så mången af konstens krönta
döttrar irrat fram till det aflägsna mål, som de buro inom sig; — om ej i denna form,
så i andra, hafva visserligen både Jenny Lind och Christina Nilsson haft sina törsta
»Lehr-jahre» i förhållanden, lika långt aflägsnade från den konstens helgedom, i hvilken de
sedermera skulle tjena; hufvudsaken är, att det sceniska snillet, liksom alla snillen, för att
utvecklas måste omildt kastas ut i och genomgå lifvets stora skola från barndomen, för
att en ’gång kunna förklara lifvet på »de bräder, hvilka betyda verlden».
Slutligen finner, hon en välgörare, som ger henne en uppfostran »öfver hennes stånd»
samt väcker en oändlighet af främmande föreställningar i denna halfvilda själ. När hon slutligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
