Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340 — FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. SJETTE HÄFTET.
Den nästa fråga, som framställer sig, är: huru kunde en jemförelscvis
obetydlig medborgare i en arabisk stad lyckas i ett så storartadt företag och
åstadkomma så förvånande resultat?
Hemligheten af Muhammeds framgång låg från början i hans entusiasm i
förening med hans fosterlandskärlek. Huruvida han var fullt öfvertygad om
sin egen gudomliga sändning och att han emottagit en högre uppenbarelse, är
af ringa vigt, visst är, att han trodde sig kallad att arbeta för sina landsmäns
bästa. Han tog sitt lands politiska och religiösa inrättningar sådana han fann
dem och sökte undanrödja det dåliga uti dem och utveckla det goda. Han in-
såg, att så länge de olika stammarna i Arabien förspilde sina krafter i blo-
diga inbördes fejder, skulle de aldrig blifva en makt, och han visste äfven, på
grund af den kännedom han egde om arabernas lynne och karakter, att de
aldrig skulle underkasta sig någon herskare. Han sökte derföre knyta ett för-
eningsband mellan dem genom en gemensam religiös tro och känslostämning.
Efter hans seger öfver sina fiender var Mekka i hans våld; helgedomen der-
städes, Kaabah, innehöll alla de särskilda stammarnas gudar, på dess område
höllos de stora årsmarknaderna; här bevarades derjemte arabernas historiska
och religiösa traditioner. Alltså funnos här på förhand alla förutsättningarna
för en stark centralisation, och det behöfdes blott att en öfverlägsen personlig-
het, sådan som Muhammed, trädde fram, för att mängdens tankar skulle få en
riktning, som förberedde de spridda flockarnas frivilliga sammanslutning.
En profet, som börjar sin bana utan någonting annat än visionärt svär-
meri eller afsigtligt bedrägeri, utöfvar aldrig något vidsträckt och varaktigt
inflytande. Muscilima, Muhammeds medtäflare, lemnade ingenting annat efter
sig än sitt öknamn »El Kezzab» (»lögnaren») och några bittert satiriska paro-
dier af vissa verser i Koran. Kortvarig blef ock den åminnelse efter döden,
som vanns af El Mukanna, »den beslöjade profeten» från Khorassan, hvilken
omnämnes i förbigående i en persisk dikt och gjorts till hjelte i ett engelskt
skaldestycke (af Th. Moore). I våra dagar hade den till sist åt martyrdöden
hemfallne Båb i Persien en viss framgång, men denna berodde snarare derpå,
att han försökte uppelda persernas slumrande nationalitetskänsla, än på den
omständigheten, att han skrifvit en alldeles ny och sjelfständig Koran. Det
mest slående exemplet på cn religion, som, ehuru bygd på afsigtligt bedrägeri,
likväl hållit sig uppe en längre tid, är mormonismen. Dock har dess utbred-
ning säkerligen i ej ringa mån främjats genom den sinliga lystenhet, som allt-
för ofta utöfvar ett så mäktigt inflytande på de i sedligt hänseende ouppfostrade
och svage. Vid bedömandet af Muhammeds karakter och af den religion,
som benämnes efter honom, måste vi alltså lemna åsido hypoteserna om be-
drägeri och svärmeri såväl som den om en gudomlig uppenbarelse. Äfven teo-
rien om att han var en stor politisk reformator innehåller icke hela sanningen.
Som Islam står i nära samband både med judendomen och kristendomen och
till en viss grad utgör ett försök till en sammanjemkning eller Dkompromiss»
mellan dessa båda, är det af stort intresse att få dess förhållande till dessa
religioner utredt.
Muhammedanismens visen innehålles i liran om Guds enhet såsom motsatsen
såväl till allt slags mångguderi som till den kristna kyrkans trecnighetslära. Gud
är en lefvande, personlig, allvetande, allsmäktig gud, såsom de hebreiske profeterna
skildra honom. Islams grundsanning, hjertpunkten i dess gudadyrkan var så-
lunda ingenting nytt; den var, såsom Muhammed kallade den, Abrahams gamla
tro; det var på denna tro som det israelitiska folkets storhet grundade sig;
det var äfven denna sanning, som Jesus lade till grund för sin lära. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
