- Project Runeberg -  Framtiden. Tidskrift för fosterländsk odling / Ny följd. 1. årgången. 1877 /
441

(1868) With: Carl Fredric Berndt von Bergen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SINNEVERLD OCH ANDEVERLD. 441
ilar fram med en oerhörd hastighet. Vibrioniderrna, egentligen tillhörande växt-
riket (svamparnes grupp), äro ännu mindre lifsformer. De utgöras af en tal-
lös mängd punkter, streck, kulor, trådar, ofta förenade i sammanhängande ked-
jor eller länkar. Mera än 4,000,000.000 af dessa varelser kunna rymmas i
en kubiklinies rymd. De röra sig dels långsamt framåt, dels i hastiga sväng-
ningar ät olika håll, och det finnes alla skäl för det antagandet, att hvar och
en af dem har sina organ, medelst hvilka de sättas i stånd att känna och verka.
I sammanhang härmed kan man ihågkomma det inflytande de mikroskopiska
djuren hafva på jordskorpans bildning, huru t. ex. lager af deras kiselskal ut-
göra, med en mäktighet af omkring 1,000 fot, en stor del af den klippmassa,
som bildar ön Barbados.

Åter en vink derom, att det vägbara endast är en utveckling i en viss
riktning af det ovägbara. I vibrioniden finna vi icke blott lifvets seger öfver
döden, det förras sanning i motsats till den senare; vi finna äfven närmandet
till atomen. Hvar slutar väl det lilla? En vibrionid är "’/, goo ooo ooo-del af en
kubiklinies rymd. Må man dela denna lilla varelse i 4,000,000,000: delar och
ytterligare i samma förhållande minska den nye fyra tusen millioner o. 8. v.
utan uppehåll. Till sist, eller tills denna delnings fruktlöshet ligger tydligt för
tanken, återstår dock alltid något: intet kan, som sagdt, icke tänkas, och finnes
alltså icke heller.

Hvad är då detta något, när det icke är intet? Materia? Tydligen icke,
efter som det aldrig slutar och saledes är gränslöst. Vore det materien,
skulle det inskränkas af tid och rum, hvilket emellertid visat sig icke vara
förhållandet. ”

Inåt som utåt kan alltså materiens begrepp icke tillämpas på verlden i
hennes helhet. Oändligheten är det verkliga, medan ändligheten i och för sig
visat sig vara en tom föreställning.

Af vår undersökning följer emellertid ingalunda, att sinneverlden i grun-
den alldeles icke har någon verklig tillvaro. Vi pastå blott, att hon icke fin-
nes i ordets vanliga mening. Detta är skilnaden. Ninneverlden må gälla hvad
hon kan. Vi inlägga endast en annan betydelse i den gifna saken. Vära be-
vis vitna, att ytterverlden icke är någon sjelfstäindig verklighet, utan endast
kan tänkas vara till i sammanhang med ett personligt väsen.

Mecn hvad är då det vi kalla sinneverlden? När hon icke kan vara ma-
teria. måste hon väl vara ande?

Lika litet som vi kunna tillerkänna sinneverlden någon sjelftillräcklig verk-
lighet. lika litet kunna vi fatta nägon egendomlig s. k. andeverld.

Hvad! gifves det icke heller någon andeverld?

Nej, icke i detta ords vanliga mening.

Vi kunna härvid fatta oss kort. Då verkligheten i grunden är en och
icke dubbel, samt uttrycker sig för oss i vår verld mer eller mindre "klart, så
måste man visserligen tänka sig en högre utveckling af menniskans förnufts-
former, men en annan eller rättare en tillvaro alldeles motsatt vår af förnuftet
fattade verld, kan icke tänkas. Det är förut sagdt, att ande och materia icke
finnas såsom sjelfstäindiga verkligheter. De uttrycka blott olika grader af sam-
ma verklighet, af det hela. Man kan för den skull i grunden icke skilja mel-
lan ande och materia. Liksom materialisten snärjer sig i språket, som vägrar
honom lydnad, så låter det icke heller bruka sig i andarnes tjenst. Vi känna
intet andespråk, som icke står i ett ovilkorligt beroende af vårt förnuft och
dess uttrycksformer. Det kan aldrig höja sig till en sådan finhet, att dess
börd undgår forskarens öga. Sjelfva ordet ande utmärker ursprungligen vind,
således en luftig kropp, något som tillhör »sinneverlden». Man rådfråge språk-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:00:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framtiden/1877/0445.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free