Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bajev talade derom och utmålade den i de skönaste fårger. 1 största
entusiasm försatte honom tanken på den ryska musiken, i hvilken han
såg någonting märkvärdigt storartadt, till bevis hvarpå han gnolade
en sång af Varlamov, men bragtes genast till tystnad af det allmänna
ropet att hvad han sjöng var »miserere» ur Trubaduren. Den ene af
de tillfälligt närvarande officerame (hvilka gladde sig åt att få
umgås med kloka om också farliga personer, dock med vederbörlig
försigtighet och utan att förlora ur sigte sin aktade regementschef och
sitt avancement) utlät sig ganska ifrigt öfver ryska litteraturen,
under det att den andre reciterade några strofer ur »Gnistan». Enklast
förfor Titus Bindassov (spionen), som kort och godt förklarade, att
»man borde vrida halsen af alla dessa spetsbofvar», utan att han dock
särskildt angaf, hvilka han menade med dessa spetsbofvar. Cigarröken
var qväfvande. Alla svettades, alla blefvo hesa och fingo röda, uppsvullna
ögon. Flaskor med iskyldt bajerskt öl försvunno lika hastigt som de
serverades. »Hvad var det jag ville säga?» hördes en fråga. »Med
hvem eller hvaröfver var det jag nyss disputerade?» hördes en annan
utropa. Midt under detta larm och bland denna rök gick Gubarev
oupphörligt fram och tillbaka och lät sina långa naglar glida genom
skägget, än lyssnande på hvad som sades, än uttalande då och då ett
enstaka, menande ord, så att alla närvarande både högt och sins
emellan i tysthet erkände, att han icke blott var en artig värd, utan
äfven en vis man.
Förefaller det en icke, när man läser denna märkvärdiga
teckning af de moderna moskoviterna, afkomlingame af Ivan den grymmes
och Peter den stores folk, som om man befunne sig kastad in i en
oorganisk lifsprocess, stadd antingen i upplösnings- eller
danings-tillstånd, med de tusende molekylerna dansande fram och åter i
virr-varr kring en blott inbillad medelpunkt? Förefaller det en icke, då
man betraktar dessa målningar af de ryska koloniernas lif i Baden,
som om man såge för sig en mongolisk interiör, ett nomadtält, fyldt
af hvirflande rök och af menniskoskaror, hvilka just för tillfället äro
försatta i febersjukt, ekstatiskt tillstånd af den besvärjande schamanen
(ömsom en Gubarev, ömsom en Katkov, att icke tala om
tsaren-påfven), hvars röst och trumma doft ljuda ur dunklet och tumlet?
Hvar, bland öfriga europeiska folk, träffar man på ett dylikt
hop-gyttradt samqvämslif, en dylik person-, idé- och konversationsröra?
Ingenstädes, skulle vi tro. Förhållandet är specifikt ryskt. Ryssen
älskar minst af allt att lefva och tänka allena, han har ett lidelsefullt
behof af samlif; men hans vekhet och slapphet göra att han med
lätthet uppgifver sin personlighet och förlorar sig uti det hela, som
der-vid sväller ut till de mest fantastiska, kaotiska former, enär det saknar
all bestämdhet och sjelfständighet hos sina delar. Ryssen eger ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
