Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I dessa grottor har man, isynnerhet p& sednare tid, funnit talrika
lenmingar af menniskohand under sådana förhållanden, som häntyda
på en mycket hög ålder. Redan år 1828 hade visserligen dylika
lem-ningar blifvit funna i södra Frankrike, bestående af bitar af brand
lera jemte menniskoben och tänder, blandade med lenmingar af
utdöda djurarter; och åren 1833 och 1834 bekantgjordes på grund af
undersökningar af grottor nära Liége i Belgien tillvaron äfven
der-städes af menniskoben och grofva flintredskap jemte lenmingar af
mammuth och rhinoceros, grottbjörnen och grotthyenan, allesammans
för länge sedan utdöda djurarter. Dessa upptäckter, äfvensom andra
af samma art, som gjordes i England kring år 1840, betraktades af
den lärda verlden med sådan misstro och tvekan, att de till och med
rentaf forfÖllo i glömska, öfvertygelsen om menniskoslägtets korta
tillvaro på jordklotet var ännu så stark, att tron på möjligheten af
ett annat förhållande icke kunde slå rot
Andra upptäckter, som gjordes af Boucher de Perthes nära
Abbe-ville i Sommedalen, hvarest i gammalt flodgrus funnos ben af utdöda
däggdjur jemte redskap af flinta, hvilka visat sig tillhöra en ännu
äldre tid än grottfynden, lemnades äfven ouppmärksammade. Boucher
de Perthes, som år 1847 utgaf en skrift »Antiqvités Celtiques et
Anté-diluviennes» med talrika illustrationer af stenvapnen kunde icke göra
några proselyter; han betraktades såsom en entusiast, nästan som en
dåre. Upptäckterna hopade sig imellertid alltmera, och, likasom en
envis morgondimma ändtligen skingrar sig för det frambrytande
solljuset, så klarhade det omsider upp för den lärda verlden, och till sin
förvåning fann man, att medan man förut skådat tillbaka till östern,
till gräfningame i Egypten och Assyrien, till Ninive eller Heliopolis,
för att finna de äldsta spåren af menniskan i verlden, så hade man
dem här alldeles inför sina ögon i Frankrikes och Englands grottor
och grusbäddar.
Grottfynden bilda imellertid, såsom nämndt, liksom en öfvergång
mellan lemningame i de schweiziska sjöbyame och ättehögarne samt
de uräldsta reliker, hvilka genom Boucher de Perthes’ ihärdighet
kommit i dagen.
För att kunna rätt framhålla tidsföljden för de fynd, om hvilka
vi i det följande i korthet skola tala, måste vi till en början fasta
uppmärksamheten på de förnämsta däggdjursarter, som förekomma i
grottorna och deras relativa ålder. De äro: grottbjörnen, grotthyenan,
grottlejonet, mammuth, den ullhåriga rhinoceros, flodhästen, jätteelgen,
muskusoxen, renen, bisonoxen och uroxen. Af dessa djurarter, som
då lefde öfver Europas fastland, voro de första sju efter all
sannolikhet utdöda inom historisk tid. Den enda, om hvilken någon tvekan
kan uppstå i detta fall, är jätteelgen, men då ben af denna djurart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
