Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»värt att fatta. Exemplet är dock, tyvärr, ej så enstaka, som det
är betecknande för situationen i det kejserliga Frankrike.
Vi se bigotteriet och en demoraliserande vidskepelse fräta på
det franska samhället, men låtoin oss i vår förundran öfver att
något sådant ännu kan existera i det land, som säger sig grunda
sin nyaste historia på »1789 års principer», icke glömma att
vidskepelsen äfven finnes till ej blott uti andra katolska länder, utan
äfven, och det i ej ringa grad, i de protestantiska. Äfven om
man i de sistnämnda länderna icke tror sig få syndernas förlåtelse
derför att man offrat några slantar vid ett skrin, hvilket
före-gifves innesluta ett Kristi eller jungfru Marias klädesplagg, eller
om man icke söker förskaffa sig andlig och lekamlig helsa genom
att tillbedja reliker af den beskaffenhet, som »la sainte vertu» i
Charroux, träffar man dock äfven inom protestantismen, öfverallt
der den s. k. »bekännelsetroheten» blifvit upphöjd till det religiösa
lifvets högsta grundsats, på stor råhet och beklagansvärd
okunnighet i andliga ting, ej sällan parad med en fanatism, som
kommer olyckor åstad. Ultramontaner, d. v. s. trälar under bokstafven,
ofördragsamme, förföljelselystne naturer, träffar man ej endast i
Frankrike och Rom, utan äfven inom våra egna landamären. Har
ej det vanvettiga ordandet om påfvens »ofelbarhet» sitt motstycke
i den svenska hyperkonfessionalismens afgudiska fasthängande vid
»papperspåfven»: det sextonde århundradets bekännelseskrifter, åt
hvilket bristfälliga menniskoverk våra ortodoxer tyckas vilja tilldela
rolen af snart sagdt ett slags medlare mellan Gud och menni^kan?
Pius IX:s »encyklikor» och bannlysningsbullor hafva väckt vår
samtids åtlöje och harm, men — hvad skola vi säga om den
uppfattning af Guds verldsstyrelse, som röjer sig i vissa svenska
prelaters riksbekanta »sändebref», hvad om stridssättet i våra
»kristligt sinnade» tidningar l), om tonen i så många predikningar, om
den statskyrkliga religionsundervisningen i våra skolor, om vårt
presterskaps allmänna ställning till tidens stora kulturfrågor? Vi
se det absurda fira en af sina triumfer i erke-katolikernas
förkunnande af dogmen om »den obefläckade aflelsen», men vi böra
dervid ej förbise det ingalunda mindre absurda och helt visst mera
vådliga i protestantiska teologers bemödanden att ånyo bringa till
heders tron på djefvulen, »helvetesläran» o. s. v. Formerna vexla,
’) Jmfr. t. ex. det senaste utfallet mot tyska protestantforeningen i tidningen
Wåktaren for d. 12 sistlidne Maj, der nämnda forenings ledande personligheter,
der-före att de förkasta den ortodoxa treenighetsdogmen, »satiifactio rioaria*, o. s. v.
behandlas nära nog slaom samvetslösa skurkar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
