Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
regeln, som i inledningen blifvit framställd, att epoken är frän
början fästad vid en tidpunkt, der nytåndning sammanträffar med
någon af de fyra årpunkterna: vårdagjämning, sommarsolstånd,
hÖ8tdagjämning, vintersolstånd. Är perioden till sitt omfång riktigt
konstruerad, så koinciderar äfven vid hvarje förnyadt omlopp
ny-tändning med årpunkt; men i motsatt fall aflägsnar sig periodens
slutdag mer och mer ifrån den första epokens ställning till sol
eller måne eller till bägge himlakropparne på en gång.
Afvikel-sens mått beror naturligtvis dels på periodens egen ursprungliga
felaktighet i solariskt eller lunariskt hänseende, dels på antalet af
redan tillryggalagda perioder, hvarigenom det ursprungliga felet
blifvit multipliceradt. Efter dessa erinringar bör det blifva oss
lätt att pröfva, huruvida de oftanämnda födelsedagsdata låta
uppfatta sig såsom gränspunkt för någon Oenopideisk eller Philolaisk
eller Hipparchisk period eller möjligen ännu för 160-årsperioden;
ty på flera än dessa är enligt det föregående icke att tänka.
Epiphanius (Ideler Hdb. II, 386 f.) sätter Christi födelse i
kejsar Augusti 42:dra regeringsår under konsulerne Octavianus
XIII & Silvanus samt (lika med Grekiska kyrkan från 3:dje
till och med 4:de århundradet) på 6 Januari).
Otvifvelak-tigt vill Epiphanius (f 404 e. Chr.) beteckna året 2 f. C., och
dagen stämmer förträffligt med våra förutsättningar; ty på 6
Januari år 2 f. C. infaller astronomiskt ny, så att ganska riktigt
en lunisolarisk cykel här kan anses utlöpa. Afståndet från
närmaste årpunkt, vintersolstitiet d. 23 December, är också just så
stort, som det måste blifva efter två tillryggalagda Oenopideiska
perioder ’); hvadan vi utan tvekan kunna förlägga den förstas epok
2 x 21557 dagar före 6 Januari (inklus.) år 2 f. C., d. v. s. på
23 Dec. 121 f. C., der vintersolståndet också riktigt infaller i
förening med det synliga nyet* 2). Men den ursprungliga Oenopideiska
periodepoken måste falla mer än 300 år tidigare; följaktligen kan
här, i år 121 f. C., endast vara fråga om en sekundär användning
äf samma period, och en sådan låter vid denna sena tid icke
tänka sig utan i samband med den PhUolaiska förbättringen,
’) Oenopides bes tim de soliret till 365$} dagar (Censorm. I. e. 19, 2); hans
59-iriga period miste alltså innehålla 21557 dagar. (Tillsats af 1870).
2) Vintersolståndet år 121 f. C. inträffade d. 23 Dec. kloekan 3 t 14 m. 19 a*
eft. m. Paris.-tid; astronomiskt ny d. 21 Dec. kl. 8 f. m. Paris.-tid; synligt ny ej
före aftonen d. 22 Dec., så att en Grekisk månad borde bölja sistnämnda afton, hvadan
ljnadagen d. 23 Dec. (vintersolståndsdagen) blef hans första. Det var afveu lämpligt
att bölja månaden så sent efter astronomiska nyet, som ske kunde, emedan
erfarenheten redan lärt, att periodens månadsmått var något för snäft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
