Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den helt enkla sanningen är, ej att Napoleon återstält den
kristna religionen, men att han åter upprättat den katolska
statskyrkan i Frankrike. Huruvida detta företogs i religionens intresse,
derom kan dömas af det ofvan sagda. Huruvida det, oberoende af
Napoleons afsigter, verkligen lände till religiositetens främjande,
derom katf’ det vara värdt att höra, hvad en af Napoleons samtida,
erkebiskop Lecoz yttrar i det af honom författade bref, hvarigenom
de på »kleri civila konstitution» edsvurne, franske presternes andra
concilium (1801) inkallades. »Några bland eder», säger han, »äro
oroliga deröfver att kyrkorna förlorat alla sina egodelar. Vörden
äfven härutinnan den guddom liga försynen. Sedan länge är det eder
bekant, huru de gudlö6e vågade påstå, att Jesu Kristi religion
vid-makthölle8 endast genom de rikedomar, hvaraf dess tjenare vore i
besittning. Sedan länge har också kyrkan suckat vid att se
personer inträda i hennes helgedom, hvilka tycktes ditlockade blott
genom anblicken af dessa rikedomar. Herren har nu velat på
samma gång bringa de otrognes hädelser på skam och stäfja sine
tje-nares förargelseväckande vinningslystnad. Den religion, han utan
hjelp al rikedomar grundade, vill han ock upprätthålla utan ett
honom ovärdigt bistånd. När Jesus Kristus kallade sina apostlar,
till hvad kallade han dem? Till njutandet af egodelar och
utmärkelser? Nej, till arbete, möda, lidande. Om då vi, Jesu Kristi
tjenare, finna oss försatte i ett tillstånd, liknande det apostoliska,
böra vi knota deröfver? Ack, låtom oss hellre fröjdas åt detta
kosteliga armod, och låtom oss prisa Herren, som genom en
underbar åtgärd af sin vishet åter uppväckt detta tingens forna tillstånd,
som de frommaste bland hans barn aldrig upphört att sakna.»
Der undslipper på annat ställe (s. 51) hr C. V. S. en så
egendomlig bekännelse om värdet af Napoleons religiösa verk, att vi
inåste antaga att förf. ej rätt förstår de ords valör, han sjelf
begagnar. Napoleon ville ej göra^något för missionen; detta låter
förklara sig deraf, att »han hade för stor skarpblick, för att icke
inse, att en yttre mission, befrämjad af ett romerskt presterskap,
var föga egnad att befrämja hedningarnas sannskyldiga väl.» På
den ena sidan kan sålunda Napoleon »gerna» förliknas vid ett
helgon, derför att han återstälde statskyrkan eller, enligt förfrs
uttryckssätt, »religionen»; på den andra sidan duger denna kyrka eller
»religion» platt icke till något gagn för hedningarne.
Att Napoleon vållat en omätlig blodsutgjutelse, derpå »tänker»
visserligen författaren; men hr professorn skyndar att erinra om
profetens ord, att »Herren Zebaoth rustar en här till strids», och
han utvecklar, huru Napoleon var »utvald» af Gud att föra hans
»vredeshär» och utföra hans »straffdomar». Blodsutgjutelsen vållades
»trots» Napoleons »mensklighet», och det onda som skedde
»straff-domsvis», det gjorde ej Napoleon utan »Herren». Efter denna moral,
från predikstolen förkunnad af en professor i praktisk teologi, är
således Napoleon ansvarsfri, såsom varande Herren Zebaoths envoyé
extraordinaire et ministre plénipotentiaire. Fullmakten, hvars
ordalydelse vi nyss citerat, återfinnes hos Jesaias: XIII, 4. Hr
professorn har naturligtvis granskat den, och den har befunnits en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
