Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunna förstå denna tid, är det nödvändigt att kasta en, om ock
flyktig blick på den föregående perioden.
De äldsta spår af menniskor i norden, som vi för närvarande
känna, äro att flnna i de under de sista åren så mycket omtalade
danska »kjökkenmöddingerna». En kjökkenmödding — eller en
»Affaldsdynge», såsom den äfven med ett uttrycksfullt ord
benämnes — är en ej sällan mycket stor samling af lemningar efter de äldsta
invånarnes måltider. Hufvudmassan bilda skal af ostron och andra
musslor, jemte ben af hjort, rådjur, vildsvin, tjäder, sill, flundra,
ål, m. fl. land- och sjödjur, af hvilka många nu betraktas såsom
de största läckerheter. Häribiand ligga inströdda råa verktyg af
flinta, ben och horn; hvarjemte man här och der ser spår af
eldstäder. Derimot har man aldrig i någon af dessa, ofta med stor
omsorg undersökta, fornlemningar funnit spår af annat husdjur än
hunden, af något sädesslag, eller af de, annars i samma trakter
så vanliga, slipade eller väl knackade flintverktygen. Det hela
visar, att man här har för sig ett vildt folkslag, som utan att
känna till åkerbruk eller ens boskapsskötsel, för sitt uppehälle
helt och hållet var hänvisadt till jagt och fiske, ett folk, som
således befann sig på den menskliga odlingens lägsta trappsteg, och
som icke utan skäl ansetts närmast jemförligt med Söderhafvets
och Eldslandets vildar.
Men i tidernas längd förvärfvade sig nordens urinvånare mera
välde öfver den svårhandterliga flintan, stenålderns yppersta
material, och satte sig derigenom i stånd till att, om än mödosamt,
tillkämpa sig en bättre tillvaro. Vi finna ock redan före
stenålderns slut ett ofantligt framsteg i teknisk färdighet, hvarpå våra
museer innehålla tusentals bevis. Derom vittna de stora, väl
slipade, skarpeggade mejslarne och yxorna, de präktiga dolkarne
med sina prydligt utarbetade handtag, och kanske ännu mera de
långa, tunna, med djerfva hugg tilldanade lansspetsarne, samt de
fina, halfgenomskinliga pilspetsame med sina smala hullingar. Vi
kunna icke med våra fullkomliga verktyg eftergöra dessa makalösa
flintarbeten, hvilka de genom fådemeärfd skicklighet och en
betydlig portion tålamod förfärdigade med en grof sten eller ett
bräckligt benstycke. Det är sannt, att äfven den finaste mejsel af
flinta är underlägsen vår tids utmärkta stålverktyg; men vi kunna
icke neka, att den betecknar ett jättesteg i teknisk fullkomning,
om man jemför den med de råa flintsakerna från den äldsta
stenåldern. Man kan också med skäl påstå, att intet land i Europa
har att uppvisa bättre, ja, icke ens alltid lika goda arbeten från
stenåldern, som dem vi i stora massor finna i Skandinavien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
