Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ifrå måhända förtjent att ihågkommas. Vid hvass (= strandrör
II, 33) anmärker hr R. att detta ord är för svenskan eget. I
norskan förekommer likväl både vasrtor *) och vatnrar (Jmfr.
Jenssen-Tusch: Nordiske Plantenavne, s. 165). Detta, jemte den
omständigheten, att benämningen på en betydlig del af våra
allmännare svenska växter ur folkspråket, der vass i betydelsen
vatten är vidsträckt använd, ingått i skrif- och riksspråket, torde
förläna åtminstone lika godt stöd åt ordets härledning från vatten
(vass), som från hvass.
Om ordböckernas ékra anmärker hr R. med rätta, att den »i
sjelfva verket ingenting annat är, än den i folkspråket på vanligt
sätt åstadkomna bestämda böjningen af eker», som i plur. alltid
har ekrar (II, 70). Under ros (II, 91 f.) upplyser hr R., att den
oriktiga pluralformen rosor (i st. f. roser), som genom Dalin vann
den vittra skolans tycke och efterbildades af Lidner och andra,
ändtligen blifvit på den lärda vägen försvarad genom en förment
äldre sing. rosa, den man »försummat att ur någon gammal urkund
framdraga». Sid. 95 prickas det »barbariska»: med högaM röst.
Om hemman (fordom: hem, boning) anmärkes (II, 119), att den
im gällande inskränktare betydelsen, som ej i bibeln är antagen,
på sätt och vis vunnit stadfästelse i 1734 års lag. Det oorganiska
d i den nya teckningen träd visar hr R. (II, 137) tillhöra ordets
bestämda böjning (träet, trät, träd), som vid medlet af förra
århundradet, vexelvis med trä, synes hafva börjat användas äfven
för den obestämda formen. 1 en »återblick» på l:a och 2:a starka
deklin. i fornsvenskan fäster hr R. (I, 139, f) uppmärksamheten
vid den olika tonvigt, som i vårt nuvarande språk tillkommer
stamstafvelsen i afledningar utbildade med l. n, r, allt efter som
dessa ord i isländskan (l och n oftast i fornsvenskan) skrefvos
utan afledningsvokal (t ex. isl. och forn-sv. gafl., ny-sv. gdfvel),
eller med sådan (t. ex. isl. ketill, forn-sv. hetil, nysv. kittel).
Förhållandet eger nog sin riktighet; men bland de anförda exemplen
på dylika ord med grav accent i nysv. passar knappast sadel
(t 140), hvars motsvarighet i isl., söftull, måhända icke heller kan
göra anspråk på nordisk hemfödslorätt.
Under den svaga dekl. anmärker hr R. vid hani (= lat. mas,
masculus), att ingen etymologisk grund finnes för den allt sedan
medlet af förra århundradet ofta sedda teckningen hanne (II, 182),
som förmodligen tillkommit för att skilja detta ord från hane
(= tupp), såvida ej, hvilket väl äfven kan vara möjligt, en mera
’) Hr R. anför sjelf ett norskt vatsgra« = vass.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
