Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är just denna förföriska sida af naturandarnes väsen,
som gjorde att de lefde qvar hela medeltiden igenom. Jungfrun,
som vandrat ut i skogens gömslen, lockas af en dverg in i
klippan; riddaren glömmer både Gud och sin käraste för
elfvaqvin-nornas sång och lockelser. Af dylika ting hvimla medeltidens
sägner. Icke att undra på! Då hedningen hörde återklangen af sin
egen stämma i vildmarkens ensamhet, var han viss om, att det
var ett lefvande väsen, som svarade honom. Han gick dit, derifrån
ljudet kom, och ropade åter. Men hör! Då har det svarande
väsendet flytt ifrån honom långt, långt fjerran åt ett annat håll,
och så åter och åter med samma trolska hemlighetsfullhet Han
söker en varelse, som ingen har sett; har hört en röst, som tyckes
vara till blott för att locka och gäcka honom. Det är dvergens
röst det kan icke annat vara. Hände sig så, att någon gick bort
sig bland klipporna och omkom, så var det den enklaste
förklaringsgrunden, att dvergarne tagit honom. På likartad natur grund
hvila också sägnerna om öfriga naturväsen, såsom prof. Hauch
ådagalägger. Men månne väl den kristne under medeltiden var
närmare lösningen af den enkla naturföreteelsen? På intet vis.
Ej en flik af hemligheternas slöja blef lyftad; men väl inträngde
vidskepelse på mången punkt der man förr sett klart Det låg i
kyrkans syfte att hellre underblåsa än borttaga förfäran för dylika
ting, på det hvar man måtte fly till hennes sköte, som hade makt
öfver andarae.
Medeltidens elementarandar äro desamma som hednatidens;
men menniskornas förhållande till dem har bliivit ett annat Om
de än då och då fordom lockade något offer i förderf, så gåfvo
de dock så mycket oftare åt menniskorna goda gåfvor. Under
medeltiden hörer deras förförelser till ordningen för dagen, och
deras gåfvor äro stundom nästan än förfärligare än deras
fiendskap. De visor, i hvilka de icke göra något ondt, stå derför
hednatiden närmast.
Lika egendomlig, som en munkprocession tar sig ut bredvid
menniskor, som vandra i det dagliga lifvets arbete och bestyr,
lika besynnerlig var den kristendom, som missionärerna förde hit
upp till norden, i jemförelse med det lif i anda och sanning, som
Kristus lefvat och predikat Men huru grumlad än trons ström
blifvit på den långa vägen från källan, der han sprungit upp i
klarhet så fanns dock den vattnande och befruktande kraften qvar
i en grad, som ingen kan förneka, och till en välsignelse, som
ingen bör förringa. Då hedningen nästan uteslutande lefvat i
stundens nu och i den handgripliga verkligheten, så väcktes hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
