Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Brytningen imellan två så skilda skiften som katolicismens och
protestantismens tidehvarf skänkte romanförfattarne riklig tillgäng
på karakterer, passande för deras ändamål. Om det för
historie-skrifvaren alltid skall biifva ett bland de ansvarsfullaste företag
att söka utreda och bedöma de inre bevekelsegrunderna for
historiska personers handlingar, hvarförutan de icke kunna gifva
oss någon fullt tillförlitlig bild af deras karakterer, så eger ro*
manförfattaren åter härvidlag den större friheten att
hufvudsak-ligen kunna framhålla just den sidan af dessa karakterer, som
bäst lämpar sig för den romantiska behandlingen, och sedermen
anordna efter behag sin berättelses olika delar, så att blott total*
intrycket af tid och personer motsvarar den bild historien gifvit
Gustaf Vasa har nu en gång blifvit så typisk, att
romanförfattaren lätt lärer sig huru färgerna böra blandas för att måla hans
bild, äfven om forskaren skulle kunna framdraga sina bevis för
huru han väl icke alltid var den store konungen utan tadel,
sådan som man älskar att föreställa sig honom. Historieskrifvareo
måste med oväld ransaka häfderna och lyssna till vitnena å ömse
sidor, såväl reformationsvännerna, hvilka i våldsam ifver täflade
om att kasta första stenen på de föråldrade, men ännu mäktiga
och derföre såmy eket mera hatade institutionerna, som ock å den
andra sidan förtryckarne med deras anhang, hvilka, gifvande akt
på tidens tecken, anade sin sista stund, och derföre mötte våldet
med förbannelser öfver dem, som vågade förgripa sig mot det
heliga. De upprörda lidelsernas glöd, som så ofta hindrar sam*
tiden att lugnt bedöma händelserna, har måhända ännu efter
århundraden icke hunnit att helt och hållet svalna, men oberoende
deraf skall romanförfattaren alltid finna ett det tacksammaste ock
mest anslående ämne för sina skildringar i den biltoge Gustaf
Erikson, och han behöfver icke, såsom historieskrifvaren, så noga
väga de medel, befriaren använde för att frälsa sitt folk ur ovän*
ners hand och tillintetgöra de verldslige och andlige illgernings*
männen. I den berättelse från denna tid, som har till titel: Åk*
sista abbedissan i S:t Clara kloster af Wilhelmina (2 delar,
Stockholm 1860), har författarinnan sökt att öppna för oss en inblick i dt
katolska lärornas våldsamma dödskamp i vårt land. Många »f
scenerna äro förlagda såväl till S:t Clara som till Vadstena och
författarinnan synes hafva gjort till sin egentliga uppgift att fram*
hålla klosterväsendets mörkaste sidor. Man förledes äfven härtill
lätt nog, om man godtroget lyssnar till sjelfva historien, sådan
hon plägar framställas af den tidens historiska skriftställare. Ka*
tolicismens nedgående sol förlängde skuggorna af de till ruiner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
