Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Apostlarne skrefvo, men deras skrifter voro blotta
tillfällighetsskrifter, afsedda för enskilda församlingars eller personers
be-hof, och skrefvos under inflytandet af alldeles bestämda
omständigheter.
Icke heller evangeliernas författare utgifva sig för ofelbara.
De namngifva sig icke ens. De skrefvo, men icke på Jesu
befallning, icke i följd af en förment gudomlig ingifvelse, utan efter
andras föredöme, för att rädda Jesu gemingar och ord från
glöm-. skan, icke emedan den helige ande så fann för godt, utan emedan
de sjelfve funno för godt att lemna en berättelse om allt, hvad
öron- och ögonvitnen meddelat om Jesus. (Luc. 1: 1—4). De
an-sågo sig sjelfve så litet för ofelbara, att de icke drogo i
betänkande att förbättra sina egna berättelser efter andras, enligt deras
tanke bättre sakkännedom (jmfr. Luc. 24:50—52 med Apostlag. 1:5).
Icke heller andras berättelser betraktade de såsom i alla afseenden
felfria. Man vet, huru ofta de af dogmatiska skäl i vigtiga punkter
korrigerade hvarandras berättelser angående Jesu person, hans
lidande, hans uppståndelse och återkomst och sålunda visa, att de
icke tillerkände sina föregångares skrifter någon gudomlig
auktoritet eller ofelbarhet.
Ingenstädes motsäges åsigten om den kristna trons beroende
af en bokstafsauktoritet på ett kraftigare sätt än i det fjerde
evangeliet Författaren erkänner gamla testamentet såsom »helig skrift»,
men endast för att med dessa skrifters vitnesbörd bekämpa
auk-toritetsprincipen och lära de kristna, att de skulle undervisas af
Gud sjelf och sjelfve lära känna sanningen. Den af Jesus
utlof-vade helige anden är enligt honom icke endast de tolfs arfvedel,
utan allas. Icke tolftalet af deras skrifter, icke ens hans eget
evangelium, ja icke ens Jesu muntligt eller skriftligt bevarade ord
(Joh. 16: 23) skulle ersätta Herrens person. Jesu ende
ställföreträdare är enligt honom sanningens ande, hvilken såsom inre
lifs-princip skall bhfvaide troende, hvad Jesu var för de sina, och af
denna orsak kallas »en annan hugsvalare.»
Häraf sluta vi: den gammalprotestantiska läran om »Guds
ord» såsom ofelbar trosnorm står i uppenbar motsägelse med den
heliga skrifts egna tydliga utsagor och förtjenar derfore icke namn
af »biblisk.» Rådfrågar man gamla testamentet i denna punkt, så
vet det att tala om dagar, då »hela folket skall profetera», då
»Gud skall utgjuta sin ande öfver allt kött», och då »ingen mera
skall lära den andre och säga: känn Herren!» Fråga vi det nya
testamentet, så svarar det: »gören mig icke till det, som jag icke
vill vara; förnedren icke evangelium till en bokstafsdyrkan;
frå-gen icke mig, om hvad som är sanning, utan den helige anden i
eder (1 Joh. 2: 20, 27, Gal. 4: 6, Eph. 1: 14, Gal. 5: 7), edert
genom Kristi ande upplysta och helgade samvete.»
Så talar en kristen på den »heliga skrifts» ståndpunkt.
Frågar man reformatorerna, så är det bekant, att Luther, ehuru icke
alltid konseqvent, vördade skrifterna såsom gudomliga, så vida hans
egen ande der kände sig hemma, och der detta icke var fallet
uteslöt skrifter sådana som Jakobs bref och andra ur kanon, samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
