Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wilhelmina Stålberg: Enkans skärf, poem med plansch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ENKANS SKÄKF.
Med de trenne faderlösa enkan framåt vägen går.
Tungt är hjertat; öfver bleka kinden faller tår på tår.
Flydd är hvarje lifvets glädje, fjerran all den fröjd, som var,
Slocknad hvarje hoppets stjerna, idel svarta skyar qvar.
»Mamma!... se, en fattigbössa!» ropar lilla gossen då,
Och den unga enkan sakta nalkas den med sina små,
■ Tar ur fickan enda slanten, släpper den i bössan ner.
»Mamma!» säger flickan, sorgset, »nu vi hafva intet mer.»
»Det är sant,» så modren svarar. »Men jag får ju
sömnad nu,
Och med den kan du mig hjelpa: du är stora flickan, du.
Alla vi ju äro friska; men här samlas gåfvorna
At de gamla, orkeslösa, sjuka och ofärdiga.
»Jag är värnlös, jag är fattig, stöd jag eger intet mer;
Men den Gud, sora tog min make, nog till mig och
barnen ser.
Pligtens väg jag vandrar under skyddet af en mild Försyn,
Och en bättre lott jag hoppas en gång, en gång ofvan
skyn."
Freja. 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
