Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lea: Sista försöket, novell med plansch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 126 -
— Just sådan som du är, är du mig oändligt
dyrbar; jag vill ej ha dig annorlunda. Jag vet ej om du kan
läsa fransyska eller spela sonater, bryr mig heller
inte om det; men så mycket har jag sett, att du är
enkel och sannt qvinnlig, en hemmets goda engel, och
det är en sådan jag söker.
— Och så har jag ingenting! bekände Frida vemodigt.
— jDu! utbrast Hjalmar — du? med ett hjerta,
rikare på guld än millionärens kassakista — med en
hel himmel i ögonen och denna omätliga skatt af rosor.
Lycksalig tryckte han sina läppar just på dessa så
beundrade rosor.
Ett godmodigt: »har man sett på, bara!» väckte
dem till besinning. Det var Morbror Fabian, den
goda själen, som yttrade sig sålunda och som tillade:
flet är ingen under när de unga dricka nektar, att
den gamles kaffe får stå och kallna. Annars —
Gud välsigne er, mina barn; jag känner på mig att
ert förbund knutits i en lycklig stund och det säger
jag dig, Roos, att rikare utrustad flicka kunde du
aldrig få, så fattig hon är. Hon har varit min tröst
mången gång, då det annars varit mörkt för den
gamle.
Frida flög om gubbens hals.
— Icke sannt, Hjalmar, yttrade hon, morbror skall
ofta, ofta besöka oss; han skall vara vår käraste gäst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
