Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl IX, en sträng ordningsman i allmänhet, oeh
möjligen genom sina calvimstiska åsigter mindre benägen för
biskopsmakten, ville taga i egen hand utdelandet af pastorater.
Han beskyllde uemligen biskoparne, att de ordinerade alltför
många -prester (en beskyllning som också hördes vid Upsala
möte), och att de sedan utdelade prestgäld efter passion oeh
vald och icke efter lärdomen, hvarfbre han påbjöd, att det
icke skulle vara dem tillåtet alt utdela vakante pastorater
efter deras eget godtycko, utan socknemännen skulle först
med sitt samtycke bifalla den, som biskopen dertill förordna
ville; hvilken sedan med deras bevis derom skulle söka
konungens konfirmation; och biskoparne skulle ej hafva rått
att ordinera några prester utan konungens vetskap och
samtycke. Härigenom gjordes i sjelfva verket alla pastorater till
régala, ty enligt gällande stadgar var konungens rätt vid
régala gäll ingen annan, än att stadfästa dem, som af biskopen
pcb menigheten voro utkorade, ehuru af denna
konfirmations-rätt ofta blef omedelbar utnämningsrätt. Men vid Gustaf
Ådolfs thronbestigning uppbäfdes detta Carl lX:s påbud; och
biskoparne eflerläls deras ”tillbörliga lagklige macht och
myn-digheet till att ordinera prester, och them medb
Församblin-genes samtyckie till gälder sättia”, och skulle ingen
hädanefter behofva konungens konfirmation på sitt pastorat;
”undantagandes the Hufvudgeldeu, som man menigt Beneficia
regal i a kallar.”
Men angående antalet af sådane gäll och uppkomsten af
konungens utnämningsrätt till dem, var man ännu ej enig.
Under tvisterna om generalkonsistorium blef äfven fråga
härom. Konungen förklarade sin rätt såsom ett speciale jus
pa-tronatus; presterna ville ej veta af något sådant; ”ty det ähr
en Papistisk Stadga”; utan påstodo, att förklaringen endast
vore att söka deri, att det af politiska skäl vore nödvändigt
för öfverheten att veta, hvem som förordnades till större
pastorater i städer och på landet, biskopsdomen,
superintendenter o. s. v. Således skulle tillsättandet af dessa
pastorater blott derföre varit underkastadt en närmare tillsyn af
öfverheten, emedan de voro af större vigt och betydenhet.
Denna åsigt synes så till vida vara sann, som år 1527 pre-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
