Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stränghet hvarmed den moderna franska skolan tecknar si nä
konturer, och det intensiva ljus hvarmed den belyser vissa
delar af sina l aflor, medan de öfriga stå jemförelsevis i
skuggan, stundom väcker en känsla, beslägtad med den svidande
trötthet ögat erfar vid ett länge fortsatt betraktande af en
ytterligt fin miniaturmålning. Något dylikt hafva vi erfarit
vid läsningen af Picciola. Lyckligtvis är ämnet så rent och
hela utvecklingen och upplösningen så försonande, att vi
derföre glömma behandlingens formella stränghet.
Författaren har velat visa oss, huru tron på gudomlig
och mensklig kärlek återfödes i en tom och förtorkad själ,
och vexer och slår ut sina doftande hjertblad trots den
sterila jordmånen, liksom blomman på fängelsegården. Ett
sinnestillstånd sådant som fångens är i början, utan intressen,
utan kärlek, utan önskningar, kan blott fattas af fransmän, och
nästan intet språk kan åtgifva deras ”blasé” Också kan ingen
fransysk roman undvara en karakter af denna art. Men det
vackra i Saintine’s bok år att den börjar der andra sluta.
Han har icke blott sett fenomenerna af den i hans land så
gångbara sjukdomen, han har också genomträngt dess väsende
och frammanat dess kris, och helt visst har mer än ett På
detta sätt vissnadt sinne känt inflytelsen af Picciola såsom
en välgörande och uppfriskande dagg.
Med en beundransvärd konst låter Sainline några flyktiga
bilder af det stora verldslifvet skymta förbi i den ensliga
fångcellen. Sådan är teckningen af det kejserliga tornerspelet
vid Marengo. Hen är i sina hastiga drag mästerligt utförd
och gör en liflig effekt mot taflans monotont sorgliga bakgrund.
På samma sätt är det med bipersonerna i berättelsen, de
äro blotta konturer och strängt underordnade hufvudpersonen,
men de få dragen uppenbara dock hela varelsen.
Picciola kan alltså betraktas såsom en ädelsten, en bijou
såsom den blifvit kallad, i franska litteraturen, och den eleganta
öfver8ättningen berättigar den till en nästan lika ärofull plats
i vår egen. Men egentligen njutbar för den stora publiken
tro vi ej att den är eller blir, och dess skönhet är i mer än
ett fall lik juvelens, som blott för ett vant öga och en
raffinerad smak låter ljuset spela i alla sina konstfulla facetter*
Picciola är full af snille, grace och hänförande renhet, man
kan icke tänka sig något mera fplländadt, behagligt och ädelt.
Men det är liksom ingen fri och lefvande vind rätt ville spela
in genom den polerade och dyrbart inrättade boningen.
Något förnämt, utsökt öch exklusift stöter vilkorligen bort
mången, som ej har mod eller tålamod att äfven under dessa
former uppsöka det sannt och rent menskliga som i sjelfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
