På fria banor / 50 (1880) Author: Emil Wichmann Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Se! till sist hon trycker handen på den man hon älskat har. Stum och nedböjd af sin smärta står han främst i sorg der qvar. Han är en af dem, som bittrast hatat har den gamla tid. Kärlek ensam så kan sona fiender i lifvets strid. Än en blick hon ger sin älskling och de sorgsna vänners tal Och det ljufva ögat slockna syns i dödsminutens qval. Nej! ännu en gång den trötta engel slår sitt öga opp. Ren i skära blicken strålar skymten af odödligt hopp. Och hon talar, stämman klingar som en silfverklockas ton, Som en eolsharpa susar, stämd af englar för Guds tron: „Bringen åt Kung Karl min helsning och min sista varma hön: Få af honom afsked taga blifva skall min kärleks lön.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>