Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Prins Gustafs klagan"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När vågorna vagga för vinden ett grand,
och stjärnorna driva mot stranden
i spegeln, som krusas och drar efter hand
kring vassen i vattrade banden,
jag blickar högtidligt mot himmelens loft:
"Sjung, Frida, ’I rosens doft...’ " (Frida gnolar.)
Jag glömmer det jordiska stoft.
Och Frida, hon gnolar så lugnt vid vår strand
och plockar i gräset med handen.
Den sången är Prinsens, som gick i sin skog
med blekaste blomma på kinden.
Av mörker var ögat, fast munnen, den log
åt gräset, åt fågeln och vinden.
"I konungens salar ej blommorna stå.
Till skogen jag därför vill gå!"
Han tankfull ses suga ett strå ...
Den sången är prinsens, som gick i sin skog
med blekaste blomma på kinden.
Ett jakthorn hörs skälla bland trädenas rad,
bak björkarna vita, som glimma.
Då vänder han sakta – i solskenets bad
står skogen i middagens timma.
Han uppsöker Tystnad; hon bor i en dal
vid bäcken, som ilar så sval.
Och drömmarna fly utan tal.
Kring pannan, som marmor, syns lockar i rad
likt böljor av nattmörker glimma.
Han kunde ha sutit på Slottsgårdens bänk
och sett huru vattkonsten sprutar
och kastar sitt gullregn i stänk uppå stänk
kring flaggornas brokiga klutar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
