(I staden fanns en sergeant vid namn Floré, en f d militärmusiker. Egentligen hade han aldrig blivit befordrad till sergeant. Han betraktades som kompositör och hade utgivit en marsch "Leve Rådmannen", tillägnad Rådmannen på hans 60-årsdag, och en annan marsch, "Leve Stadsfogden", tillägnad denne på hans 50-årsdag. Dessutom hade han komponerat en "Sveapolka", tillägnad fröken Svea på Stadshotellet samt en "Idavals", tillägnad fröken Ida på Frimurarerestaurangen. Enligt kritik i stadens tidningar röjde samtliga kompositioner "ett omisskänneligt släkttycke", men det var bara förtal.
Sergeant Floré hade emellertid i den ena av stadens tidningar blivit kallad "Den svenske Sousa". Recensenten i den andra tidningen reserverade sig kraftigt mot detta omdöme, i det han framhöll det orätta i att på så sätt göra kompositören till föremål för "tyngande jämförelser".
Sergeant Floré utför musiken vid den danslektion, vilken Fridas vän i det följande betraktar från läktaren.)
1. "Å en två tre fyr,
å en två tre fyr!
Å, hopp lilla nåden", sa danslärarinnan,
den sötsura kvinnan
med näsa som en pik --- "fyr!"
"Se så --- två tre fyr,
pass på --- två tre fyr.
Å räta på benet, håll takten till vår musik!"
Liksom en väktare
jag satt på salens läktare
bland damm och bland spindlar, som kila ned och opp --- "fyr".
Frida under klackars smatter
övar nätt på pedekatter.
"Fy lilla nåden! Håll rak vår lilla kropp! --- fyr!"
På en stol sergeant Floré
på fiolen spelade,
filade så strävt ibland och syntes stundom vackla.
Blundade i sömnigt ljus
--- ölkafé i samma hus! ---
Njutningen har vår Floré på näsan börjat spackla!
Men lärarinnan kackla
och sträcker fingret hotande som om hun anat ve --- "fyr!"
"Håll takten herr Floré --- fyr ---
å en två tre fyr.
Å, hopp lilla nåden", sa danslärarinnan
--- den sötsura kvinnan ---
"följ bara noga med!"
2. "Å en två tre fyr,
å en två tre fyr!"
Men Frida hon kastar en blixt med sitt öga
åt mig i det höga,
där stirrande jag står --- "fyr".
"Ja kom! --- två tre fyr!
Vänd om! --- två tre fyr.
Bevars, lilla vännen, den svängen var för svår --- fyr!"
Handen nu räcker hon
och Fridas arm den sträcker hon,
med skospets hon rättare --- "vi börjar omigen --- fyr".
Frida synes bli generad,
röd och varm och altererad,
blickar dock trofast på lärarinnan än --- "fyr!"
Tätt intill en smalbent karl
ödsligt som ett spöke far;
krökta knän i höjden gå och likna svarta hakar.
Lärarinnan utan ro
smyger på sin blankskinnsko,
anför med sitt fingerspröt och noga allt bevaka.
Och sammetsbänken skakar.
Som gråten från ett nyfött barn hörs jamet från fiol --- "fyr".
"Sitt stilla på sin stol --- fyr.
Var nykt som i fjol --- fyr.
Å en två tre fyr!" En blixt från ett öga
åt mig i det höga,
en strimma som av sol!
3. "Å en två tre fyr,
å en två tre fyr!"
Ja festlig blir dansen --- det skuttas i salen ---
fast liten är balen,
en lärostundens fest --- "fyr!"
"Nej stopp --- två tre fyr,
se opp --- två tre fyr!"
En eldig spanjorska tycks Frida likna mest.
Blusen är pösande;
så vild och förlösande
blir knäande dansen med nickar och med språng --- "fyr!"
Utan att på ljudet akta
börjar jag med foten takta,
lutar mig långt över räcket på en gång --- "fyr".
Men Floré med handen matt
släpar seg sin pedekatt,
hartsen snöar ned i driver under alla strängar.
Titta upp åt fröken --- smal,
styv som siffra, som linjal ---
hoppas att få sluta strax med sina svåra slängar.
Han får mörka blängar
och finger pekar som ett spjut: "dacapo få vi be --- fyr ---
min goda herr Floré --- fyr ---
å en två tre fyr."
Ja, eldig är dansen fast liten är balen,
där Frida i salen
ses stråla som en fe.
