En visbok jag ägnar dig, Sissela Böllja.
Jag kan ej fördölja
att mot din ljuvhet min gåva är arm.
Dock vet jag min ädela vän och kära
har visan i ära
långt mer än smycken för hals och barm.
När nu dina blickar, de milda, falla
på visorna alla,
skall stundom en skugga förmörka din hy.
Ej klingar min sång från stigen och dalen
som din i salen
i skymningens timmar på Böljeby.
Så må du då veta, du goda och ömma,
att skärare strömma
inom mig toner som aldrig få röst.
De slockna i bruset som lutans lekar
bland hjorthagens ekar
vid vindarnes jakt i den gyllne höst.
De dikta, när ängarna mogna till slåttern,
om riddaredottern
med linblommans ögon och gullrisets hår;
den drömmande doften av vårbrodd bland gräsen,
som går av dess väsen,
har följt mig i tumlande vandringsår.
Så tag då min visbok, Cecilia Böllja!
Jag vill ej fördölja
att sinnet är tungt, då jag räcker dig den.
Jag drömde i natt, att jag sjöng vid din sida;
jag vandrar vida,
sjung ensam och tänk på din ensamme vän!
