Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
som darrande stego upp på estraden och bekände
att de nu drägits ur en dy, där de varit nära att
drunkna.
Ur åhörarnas led trädde plötsligt en ung man
fram. Han gick med ledig hållning uppför gången
och tog ett litet hopp upp på estraden. Där stod
han med handen i sidan, klädd i en fin brun
sommarkostym med en röd slips under stärk-
kragen. Hans ansikte var vackert, och kring tin-
ningarna lockade sig håret blont och ljust. Någon
nykommen och otrögen bland åhörarskaran skrek
till:
— Se på Nisse!
Men den som ropade blev genast nedtystad.
Linnéa kände igen den unge mannen på estraden.
Han hette Nils Persson och var målarmästare, I byn
var han bekant för sitt vilda leverne och sina frun-
timmershistorier.
— Jag vill bikta mig. Jesus har i kväll talat till
mig, började han med klar och tydlig röst.
— Halleluja, susade det från frälsningssolda-
terna. Tack, käre Jesus.
Han gav dem en snabb blick. Ett ögonblick ryckte
det litet i hans mungipor.
Men så kastade han sig ut i sin bekännelse och
syndabikt som en häst som frustar av otålighet att
komma över en flod.
Han hade varit en stor syndare, därom var det
intet tvivel. I åhörarskaran fanns det många som
kände honom, och de lyssnade nästan njutningsfullt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
