Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
Det ljusa håret hade hon smekt. Hon tyckte att
hennes händer borde lämnat spår efter sig. Men så
ryckte hon till och blev eldröd.
Han stod där och vittnade om sin synd med
henne:
— Ett barn har blivit fött i hor och lönndom,
hörde hon hans röst säga.
Hade han sett henne? Hur kunde han vara så
grym? Orden hor och lönndom stucko henne.
Vem talade han då om? Om deras lilla barn,
som nu lekte hemma på golvet? Viola med de
klaraste blå ögon och så mjuka och fina små
händer , ;
Innan mötet var slut, smög sig Linnéa ut ur
logen. Hon vandrade genom skogen, där de två gått
som ett älskande par under ljusa sommarnätter, och
över ängen med alla de granna blommorna.
Först var hon tyst och gick med sänkt huvud.
Så lyfte hon ansiktet, såg skönheten omkring sig
och började utan att veta det gnola:
— Till Himlen, till Himlen bär vår stig.
Då förstod hon att hennes sinnliga kärlek för
den där mannen var död, men att hon fått en gåva.
Och den gåvan hade vuxit upp ur synden som en
skön blomma ur jordens fukt och mörker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
