Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
191
Angela smålog förvirrad. Hon förstod inte. Något
sådant hade hon ju aldrig tänkt på. Ett minne föré-
svävade henne: en afton hade hon sett Tage och
Petra komma ut från den mörka salongen. Ljuset
Angela hållit i handen hade sänt sitt fladdrande
sken över deras heta och upprörda ansikten. Då
hade hon kastat ljuset i golvet för att slippa se.
Hade hon känt smärta, därför att hon svärmat
för Tage, eller bara för att hon varit rädd att för-
löra sin Petra?
Bell tog hennes hand.
— En sådan liten hand, sade hon med vek röst.
Ibland när jag ser den dunka med sådan kraft i
vävstolen, tycker jag riktigt synd om den, Har du
sett hur stora, grova händer Stanny har? Riktiga
drängnävar.
Angela drog undan sin hand, Hon tyckte inte om
att Bell talade nedsättande om Stanny.
— Ack, nu sårade jag dig, mumlade Bell. Jag vet
ju själv hur ont det gör. En gång när Cecilia knä-
böjde i en katolsk kyrka med ansiktet riktat uppåt
mot ljuset, som kom från altarrunden, hörde jag
en italienska viska: ”Vilken vacker död ung
fröken !” Hon tyckte att Cecilia redan såg ut som
en död. Hon var så blek och hade det där fridfulla
uttrycket i ansiktet. Jag vände mig till min granne,
som viskat, och sade: ”Fröken här bredvid kommer
att leva i många år ännu,” Men jag läste i den
andras ögon, att jag inte talade sant och inte ens
trodde på mina egna ord, Då kommo koörgossärna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
