Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
ut som två vita rosor, som solen i sitt glada slöseri
låtit falla genom luften.
Runtomkring på stränderna var det tyst. Tunga
lövmassor bildade en väldig grön krans, som sänkte
sig ned mot sjöns botten, så att också den var out-
grundligt mörkgrön.
Angela och Stanny stodo stilla på gräset. Deras
ögon lyste av ljuset omkring dem, deras ansikten
och händer voro genomskinliga. De kände sig också
som lätta väsen i släkt med sommarmorgonen.
Då ringde en klocka någonstädes. Dess spröda
klang tonade ut över nejden och föll i klingande
droppar genom rymden, Och med ens fick vattnet
liv. Det krusade sig, och små vågor började porla
in mot stranden. Trädens kronor rörde sig susande
mot varandra. Ett rökmoln steg upp från en stugas
svarta skorsten. En vagn rullade på vägen. Och
långt bortifrån eller mycket nära vässade någon
en lie.
På andra sidan badstället löpte en smal stig i
kanten av lövskogen. Angela och Stanny slogo in
på den. De gingo så lätt. De tycktes dansa fram.
De höllo varandra i handen och svängde med
armarna.
— Alla dagar borde sluta med morgonen, sade
Stanny skrattande. Sedan kommer det moln på
himlen. Och så blåser det. Och rätt som det är,
blir det regn. Och så natten. Jag tycker inte om
natten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
