Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216
behaglig och lätt att gå på. Det är sådant mitt liv
gestaltar sig. Jag skulle vilja vika av från den där
vägen och vandra över bergen 1 stället. Men när jag
försöker hoppa över diket som löper utmed vägen,
vidgar diket sig plötsligt. Det blir brett och djupt,
och dess sluttningar, som nyss bara voro gräs-
bevuxna vallar, stupa rakt ned, så hala och djupa.
Då blir jag rädd och vågar inte språnget.
— Det är så få som våga det, sade Stanny. De
fortsätta bara att promenera framåt, och deras tid,
hela deras liv upptages av småsaker. Är det inte
förskräckligt? Man stiger upp, man lägger sig att
sova, tar av sig sina kläder och plockar på sig dem
igen, syr fast en knapp som fattas eller sprättar bort
en som är för mycket. Man lagar mat och äter den,
man träffar grannar och munnarna gå av tomt prat,
man ler mot andra, som grina tillbaka mot en själv.
Sedan väntar döden och säger: nu ha ni gjort nog.
Och munnen stannar kanske mitt i en gäspning.
— Vi måste göra något, sade Angela ivrigt. Du
och jag! Låt oss komma överens om att en gång
åtminstone i vårt liv utföra en hjältemodig hand-
ling. Vi borde väl utföra en varje dag. Men det
tror jag inte vi kunna.
— Ett förbund! mumlade Stanny. Men en enda
handling?
— Tänk på att den där enda handlingen också
kan vara att vi försöka komma över det där diket
och giva vår vandring ett nytt mål, sade Angela.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
