Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 25. Åter på egen hand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pass harig han känt sig den där stunden under akkjan
med de hvassa, trummande renklöfvarna öfver sig.
När Maglena och Månke äfven ville göra sig bemärkta
och söka vinna lapparnas bifall genom en lustfärd i akkja,
mötte dock detta Antes bestämda motstånd. Han påstod
rent ut att det var farligt för småen.
Som om det vore någon konst att åka i akkja! Sitta
i och hålla remmen. Kusen till stort!
Månke hade funnit sig storväl med lappar och renar.
Han hade lekt med lille Matti, som på morgonen fått
krypa ur klubben och med de mjuka renhåren kvarsittande
om den svettiga lilla kroppen sett ut som ett
ludet trollbarn.
Månke var så nöjd hos lapparna så han just tyckte att
det skulle vara behändigare till att fara hem igen med
dem än att gno kring vägarna och ränna sig fördärfvad på
isen för att komma undan elakgårdsfolk och hundar.
Han tillstod öppet, att de int’ va’ någe annat som hindra
honom att vända åter, än att bå far och mor var borta
ur stugan. »För sir du, Ante», hade Månke försäkrat
och slagit den ena handen i den andra, »för sir du, vore
dom bara där, så vände jag för min del och åkte hem
igen i akkja efter renoxe hela vägen till Frostmofjället,
så mycke du vet de.»
Månke hade gått ifrån Ante, öfverlägsen med händerna
i byxsömmarna, stolt i hågen att kunna afstå från
så ståtlig hemskjuts för ett så obetydligt hinder som att
far och mor fattades i hans lill’grå stuga.
Det hade varit så bedröfligt ledt när vandringsbarnen
och Lapparna, hvilka så nyss träffats, drogo åt hvar sitt
håll. Barnen åt söder och österled, till välbärgadt folk
i bördiga trakter.
De förenämde, lapparna i bråd färd mot norr, mot det
stora ljuset, mot höga fjällstup, mot vida klipphällar, hvilka
stodo hvita af renbetesmossa.
Långt borta, när de åter ensamma närmade sig den
stora byn hörde de Lapp-Mattis afskedsjojkande:
»Bort draga vandringsbarn, bort att mycket få se och
lära ur bokens svarta ord.
Fattig Lapp intet veta, icke kunna tyda svarta ord.
Fattig lapp draga till fjälls, lära förstå ord af stor Far, lära
hvar örten gror, som botar sjuk man, lära finna väg till
gråbens läger, lära tyda stjärnas gång, tyda järtecken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
