Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Sigrid Liljeholm. Lif i hemmet under Runebergs sjukdom. Sista litterära arbeten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
själfförebråelsens hela bitterhet på hjärtan,
som trott sig vara brottsliga, då de inom sig
ens vågat klaga öfver hvad som nu en gång
var kvinnans bestämmelse, hennes af
skaparen bestämda lott: försakelse och lidande. —
,Du riktigt hatar karlarna1, sade mig någon
nyss. — ,Ja‘, — svarade jag, ,det märks bra
därpå, att allt hvad jag håller kärast i
världen är idel karlar*. Jag har varit en så’n
där motsägelsernas människa alltid. Själf var
jag förlofvad och gift, innan jag kunde kallas
gammal, och likvisst har jag älskat att
förfäkta den gamla ogiftas rätt; själf har jag
varit lyckligt gift, och likvisst har jag älskat att
uttala de förtryckta hustrurnas klagan. Själf
har jag, jämförelsevis, mycket fått odla mitt
förstånd, mer än mången ann, och ändå har
jag påyrkat att kvinnan må ega rätt till
bildning. (Jag måste dock medge, att jag i detta
afseende djupt känt och framburit klagan
såsom öfver ett våld äfven inot mig själf). Men
se, just därför har jag också kunnat
framträda med en sådan klagan, som förfäktat
tusendes sak; mitt eget lidande skulle jag
vara för stolt att frambära."–––––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
