Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
intog honom också nu. Ljuset från hennes fönster
brände mot hans ögon. Det minnet skulle han bära
med sig: en gata med mörka husrader och ett
glimmande fönster... De flesta människor ha ett sådant
minne. Längre fram i livet dyker det åter upp en
skymmande vårkväll, detta lysande fönster, innanför
vars rutor allt det som ens sinnen trånade efter dolde
sig. Stefan gick inte upp. I hans fantasi var deras
korta kärlekshistoria redan genomlevad: extasen,
smärtorna, det ömkliga slutet. Han hade redan ägt henne,
sammansmältningens ögonblick inträffar ju alltid
långt innan det i verkligheten sker; upplösningen
anas, redan då åtrån vaknar. Men inom honom stack
en längtan efter att återupprepa detta ägande, att
skynda uppför trappan och sluta henne i sin famn.
Han var säker på, att hon med strålande ögon skulle
se på honom och viska: ”Du kom ändå igen.” Också
hon visste att de redan tillhört varandra, att allt
endast nu skulle bli en förnyelse av något, som en
gång skett.
Stefan ryckte till. En man snuddade förbi honom
och såg upp mot honom med en drucken, fladdrande
blick. I dessa ögon, rödkantade och dimmiga,
varseblev Stefan återspeglingen av ljuset uppifrån fönstret.
Han blev ond, som om man ryckt ifrån honom något.
Den druckne, som fortsatte sin vacklande promenad,
ibland på trottoaren, ibland i rännstenen, hade en
stråle av ljuset i sina ögon. Han gick bort med det
— utan att veta det. Så skulle de alla, så länge hon
inte var hans, ta bort en liten bit av henne, en liten del.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
