- Project Runeberg -  Folkskolans Barntidning / 1912 /
10

(1892-1949)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2 (24 jan.) - En saga om skogen. Av Elsa Aschan f. Djurklou

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Är det sant, att skogarna vid
Sunnan-sjö skola huggas ned?

— Ja, svarade tomten allvarligt, det är
allt sant.

— Är det verkligen så? Det trodde vi
aldrig. Vart ska då vi stackare ta vägen?
ljöd det d,å från alla håll. Hit ha vi tagit
vår tillflykt, då våra egna skogar, där vi
blivit uppfödda, föllo för yxan. Snart ha
vi intet hem, ingenstädes i belä landet, där
vi kunna få vara i ro. De hugga ju skog
på skog. Att människorna bara kunna
göra så!

Det gick som en snyftning genom dem1
alla. Så tackade de tomten för all god
julmat, och strax därpå voro de försvunna.

Tomten och Nils traskade vidare en bit,
tysta och tankfulla — Nils med gråten i
halsen, ty han tyckte det var synd om de
små snälla hararna.

Bäst det var, hördes ett dån i luften,
och hundratals tjädrar, orrar och annan
skogsfågel slogo ned på vägen. Tomten
kastade ut en massa säd, och de åto
glupskt. De voro så hungriga, ty snön
låg djup i skogarna, så de hade svårt att
finna sin föda. Snart voro de mätta, och
då kom samma ängsliga fråga som nyss
från hararna:

— Är det sant, att skogen skall huggas
ned rubb och stubb?

— Ja, svarade tomten sorgset.

Det blev tyst en stund. Sedan kom
samma förtvivlade svar:

— Vart s|ka då vi alla ta vägen? Här
ha vi haft huld och skydd. Här är
skogen så tät, att vi kunna skydda våra små
i’rån de otaliga fiender, som vilja åt oss.
Här trodde vi var vårt hem. Överallt
huggs skogen ned. Ingen tänker på oss.

Det suckade i träden, det suckade
överallt, och Nils kände tårarna falla utför
kinderna. Han kunde ej se för tårar, men
han hörde dånet av vingslagen, då
fåglarna flögo sin kos.

Tomten och Nils gingo vidare. Kälken
var lättare, men de kände sig tunga till
isinnesj. "Då de gått en bit, kom en hjord
med älgar mot dem. Tomten tog fram hö
och havre och gav dem, och de åto
hastigt upp alltsammans. Sedan kom även
från dem samma ängsliga fråga:

— Inte är det sant, att våra skogar
skola huggas ned?

— Jo, svarade tomten liksom förut, det
är sant.

— Vi ha hört talas om att så skulle ske,

men vi ville ej tro det. Här ha vi ju
levat sedan gamla tider och trott oss få
stanna för alltid. Snart är det slut med oss,
älgar, ty skogarna, de stora skogarna, där
vi varit skyddade för fiender, försvinna
och skogarnas dödsdom är ju också vår.

De skulle just vända åter till skogs, då
en av älgarna, ett stort, väldigt djur, fick
syn på Nils, där han stod vid kälken och
grät tyst: — Se där, är ju Nils! sade han.
Jag har sett dig en gång, då jag vågade
mig ända fram till gården. Det är din
far, Nils, som vill ta allas vårt hem från
oss. Är du en god gosse, så bed din far
skona skogen och oss!

Därmed gick han, och snart voro alla
älgarna försvunna. Tomten sade åt Nils
att sätta sig på kälken, så skulle han få
åka hem. Han svepte om Nils de tomma
säckarna, och så bar det i väg. De gingo
ej samma väg hem, ty tomten ville visa
Nils ännu något, innan de vände åter.

Då Nils åkt en bra stund, glesnade
skogen, och de kommo ut på en öppen plats.
Där såg så underligt och hemskt ut i
månskenet.

Vart ha vi kommit, tänkte Nils. Vad var
det, som stod upp från marken här och
där? Det såg ut som stenar.

— Är det en kyrkogård, eller vad är
det? frågade han tomten gråtande, ty han
var så rädd.

Tomten stannade och svarade:

— Så här ser det ut/ då de huggit ned
skogen. Det blir kalt och ödsligt och
stubbarna, det enda, som är kvar av träden,
sticka upp som stenar på en »kyrkogård.
Så här kommer det att se ut på Sunnansjö,
då skogen är borta. Inte en fågel, inga
harar eller älgar komma då att finnas. Allt
blir dödstyst, ty skogen har dött och med
den allt djurliv. Då kommer ingen mer att
trivas på Sunnansjö. Far och mor och du
flytta från gamla hemmet, och komma ni
en dag hit igen, för att se, hur här ser ut,
blir det med sorg i hjärtat ni se på det
gamla, en gång så vackra Sunnansjö. Då
är skogen borta, och den kommer inte igen
i er tid, ty sådan skog som vår växer inte
igen på en mansålder. Men nu har du sett
nog, Nils, så nu vända vi hem igen. Vad
du sett och hört, glömmer du inte, det ser
jag. Och vad du kan göra för att rädda
skogen, det vet jag, att du gör. En liten
kan förmå mer än en stor ibland, och du
förmår inte så litet hos far, det har jag
nog märkt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 3 15:21:38 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fsbt/1912/0016.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free