Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21 (11 sept.) - Féens skrin. Saga av Hedvig Indebetou
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dess ställe utströmmade i samma ögonblick
locket gick upp en guldglans, som upplyste
hela stugan som med det klaraste solsken
och göt sig över allting därinne. Ingenting
såg nu längre tarvligt och fattigt ut — allt
blev som förgyllt. — Och i nästa minut
stod också mannen i stugan.
— God afton, mor! hälsade han sin hustru.
Ah, så fint och vackert du har härinne!
Allting är som det det vore nytt — —
aldrig har jag sett det så prydligt!
Och Vinca tyckte detsamma; allt var som
nytt och förvandlat — det var ju samma
saker de haft förut, men de sågo dock så
annorlunda ut.
Ater gingo år — många år. Vinca var
nu verkligen ensam. En höst, en sorglig
dyster höst hade mannen icke kommit
tillbaka hem. Både han och fartyget förblevo
borta, och man antog, att fartyget förlist med
man och allt.
Barnen voro nu vuxna och hade kommit
ut i världen. Visst höllo de ännu av mor
och hemmet och läto stundom höra av sig,
men Vinca, som nu var gammal och grå,
kände sig dock så ensam.
Förgyllningen, som féens skrin en gång
spritt över hennes lilla hem, var för länge
sedan bleknad, och Vinca började bli
sorgsen till mods.
Då fick hon en dag åter besök av féen.
— Du känner dig ensam och övergiven,
sade denna, men här vill jag lämna dig en
tröst. Återigen var det ett litet skrin, hon
skänkte Vinca — denna gång var det av silver.
När Vinca öppnade det, flög därur en
mängd brokiga färger — och i ett nu
voro väggarna i hennes stuga beklädda med
tavlor. Och när Vinca såg närmare efter, kände
hon igen varenda en av dem. Där voro
porträtt av alla hennes barn vid olika åldrar . . .
där voro scener från hennes egen barndom
och ungdom: féens första besök då Vinca
var liten, den glada aftonen på skördefesten,
då hon gjorde bekantskap med sin blivande
make, o. s. v. Vinca kände sig glad och
föryngrad, och fastän det i denna samling
nog också fanns en och annan tavla med
dyster färgton, så buro dess figurer dock
kända och älskade drag. — Vinca kände
sig icke längre så ensam som förut.
Men tiden skred, och Vinca åldrades allt
mera. Själva tavlorna började under årens
lopp att blekna.
Då var en dag hennes yngsta dotter
hemma på besök.
— Vet du, sade modern till henne en
morgon, jag hörde häromdagen talas om
att det till fiskläget därborta på andra
sidan om bergen lär kommit en gammal
sjöman, som varit borta i många år och
ansetts död. Kanske han kan veta något om
din far och hans öde — måhända har han
varit med på samma fartyg. Jag vill gå
och söka få träffa honom.
— Det är långt dit ned, mor, sade dottern
orolig, du orkar ej gå den långa vägen.
Men modern stod icke till att hejda, det enda
dottern kunde göra var att åtfölja den
gamla på vägen.
Så gingo de åstad och vandrade hela
dagen. Mot aftonen kommo de in i
bergstrakten, och bergen syntes högre och
dystrare än vanligt. Slntligen kommo de in i
ett trångt pass, som blev allt smalare och
trängre, till dess det slutligen stängdes av
en klippa, som en stor stenport.
— Ack, suckade den gamla modern, hur
skall jag väl komma härigenom och hinna
mitt mål? — —
Då såg hon åter som så många gånger
förr vid sorger och svårigheter den goda
féen framför sig, och då förstod Vinca, att
hjälpen skulle komma också denna gång.
— Det är nu sista gången du behöver
mitt bistånd, sade féen och lade även nu
ett litet skrin i hennes hand. Och detta
var skönare än något av de förra — det
bestod av en enda klar juvel. Och när
Vinca öppnade det, spreds därur en så
bländande glans, att Vinca i första
ögonblicket blev som förblindad och icke kunde
se föremålen omkring sig.
Men då hon därefter såg upp — se, då
hade stenporten öppnats, och på andra sidan
porten skymtade en manlig gestalt. Det var
hennes egen make — men icke gammal och
grå utan ung och frisk som då hon första
gången träffade honom. Han vinkade åt
henne, och hon sprang med ett glädjerop i
hans armar.
Men när dottern sett modern försvinna,
slog porten igen av sig själv, och hon stod
ensam kvar utanför:
— Vänd om hem, min dotter, sade då
féen till henne, ty din mor har nu funnit
vad hon sökte!
Så gjorde fiickan — och sedan såg
varken #hon eller någon annan den goda féen
och hennes underbara skrin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
