Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Kellmodin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
KELLMODIN.
INNAN JAG LÄMNAR det egentliga Majberget skall jag återuppliva
minnet av ett par underliga figurer, vilka höra dit i så måtto, att den
ene bodde där, under det den andre var en trägen gäst däruppe på
höjderna. Den ene hette Fritiof Kellmodin, den andre Kalle Grönqvist.
Och båda voro sannskyldiga original.
Originalens tid är förbi, säges det. Och jag är frestad instämma däri,
ty i våra dagars brokiga samhälle frappera knappast individens
egendomligheter så som i forna dagar.
I ett litet samhälle observerar den ena människan den andra. I det
moderna storstadslivet däremot, där allting växlar lika snabbt som bilderna
i ett jättekaleidoskop, har man inte mycken tid med det. Kantigheterna
hos individen nötas bort av den snabba farten, människorna bli ganska
jämnstrukna, ungefär som stålbitarne, vilka under smärgelskivan få samma yta.
Göteborg har blivit storstad. Därpå beror det kanske att jag, huru
uppmärksamt jag än studerar gatans och samhällslivets skiftande fysionomi,
inte förmår upptäcka sådana underliga figurer som i min barndoms och
ungdoms Göteborg. Dessa gatans ryktbarheter försvunno, när Göteborg
började vidga sina gränser.
Gubben Blom, mamsell Lindner, Styrman med paraplyet, Olyckan,
Almanackan, Torbjörnson, Kalle Grönqvist, Vatten-Oskar, Goberg, Susing,
Kellmodin och många andra — alla ha de försvunnit ur världsvimlet.
Men var äro deras motstycken?
Där ute i Majorna hade jag goda tillfällen att studera flera av de
underliga gestalterna. Ty hos en anhörig, en gammal sjöbjörn, såg jag
dem ofta; han kunde en del av originalen utantill, så att säga, och hade
en viss förmåga att blotta deras innersta väsen. För oss andra tedde sig
dessa figurer enbart löjliga, men en av dem verkade på mig oerhört
imponerande. Det var poeten Kellmodin.
De flesta av den tidens majbor — och stadsbor med förresten —
kände denne jätte, som med gravitetiska steg trampade gatorna. Redan
habiten kom folk att vända sig om efter honom. Han var iklädd höga
kragstövlar, vars skaft antydde att de en gång varit av blankläder, vidare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Oct 10 23:57:09 2022
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
http://runeberg.org/gamlagot/1/0103.html
