Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gathenhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som i oro vakar över sitt barn, lutar sig skyddande över vaggan, mången
silvervit gamling, som ej för stormen kan sluta sina trötta ögon, knäpper
samman händerna som till bön och viskar:
— Gud hjälpe oss till friden, nu är kommendören ute och rider.
Hästtrampet far förbi.
Är det nu någon djärv och oförvägen sjögast, som i rusigt mod vågar
sig ut på Ankarets trappa, ser han en ryttare på en svart häst storma
förbi i natten. Den vida, mörka kappan fladdrar om ryttaren, ur hästens
näsborrar skjuta strålar, som av eld, och då hovarne slå mot marken,
fräser det likt ljungeldar.
Då bleknar sjömannen och viskar:
— Hu, det är de döde som rida!... Kaparkaptenen, Lasse i Gatan, vill hem.
Så är det.
Har sjömannen mod att följa efter, skall han se att ryttaren hejdar sin
häst vid den smalaste delen av vägen, där den långa gråstensmuren höjer
sig, skuggad av vissnande lindar. Genom murens öppning skrider han
in på den gräsbevuxna borggården. Där höjer sig ett slottsliknande hus,
han håller framför trappan, dörrarna gå upp och ut träder en hamn, en
högrest, svartklädd kvinna med ett strävt, blekt ansikte. Det är husets
härskarinna, husfrun Ingela, som tager emot sin herre och man. — — —
Ja, så gick sägnen fordomdags om den beryktade Lars Gathenhjelm,
kaparkaptenen, fribytaren från tolvte Karls orosfyllda tider.
När marmorkistan i griftevalvet blev hans oroliga ande för trång, eller
när gastarne på Herten, den lilla holmen i Kattegatt utanför Värölandet,
för hårt ansatte den djärve kaparhövdingen, som hellre vilar därute,
omsusad av storm och böljors dån, än i en praktfull sarkofag — då sadlade
han sin springare, sägnens stolte, svarte, skräckinjagande hingst, och red
ut i storm och mörker. Och att vålnaden styrde kosan till Majorna, till
huset därute, där han i livet dväljts och regerat, var ju inte så underligt.
Den som skriver detta, lyssnade många gånger med bävande hjärta
till berättelserna, som gingo om honom i min barndom därute i Majorna,
då denna stadsdel ännu bevarade den säregna förstadstypen från kung
Carols och Gathenhjelms tidevarv. Folket, enkannerligen de gamle
sjömännen, trodde på Lars Gathenhjelms väldiga kraft och orubbliga mod
lika säkert som på bibeln.
Detta vittnar nogsamt om att kaparkaptenen från Onsala var en högst
ovanlig personlighet. Men för att rätt förstå hans makt över människorna
och den roll han spelat i deras fantasivärld skall man ställa honom mot
bakgrunden av det tidevarv, i vilket han levde.
Görtz och Gathenhjelm voro, som bekant, i folkets ögon de som på
grund av ett hänsynslöst våldsregemente buro skulden till landets olyckor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
