Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lindberg och Ranft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efter framställarens död. Men framför allt minnas vi honom som
den utmärkte Sehlstedtstolkaren, den förträfflige kuplettsångaren. “Hur
flärdlös och rent mänsklig är ej den gamle Sandhamsskaldens sångmö,
ett äkta naturbarn, visserligen nätt och näpet klädd i en anständig
konstform, men eljest helt och hållet sig själv. Holmquist icke
allenast förstod sig på denna lilla skärgårdstös, han höll också så
innerligt av henne. De tu passade för varandra, som om de skapats för
varann. Och vilken färg kunde han ej breda över den konstlösa
tillfällighetskupletten, där man kåserar över alldagligheter och
bagateller och säger ett harmlöst skämt som kommer oss att skratta för
ögonblicket"!
Viktor Holmquist dog 1895. Året förut hade han fått varsel om
sitt frånfälle — om man får tro följande anekdot, vilken vittnar om
den vidskepelse som ofta bekajar scenens barn.
Holmquist stiftade den bekanta, företrädesvis av skådespelare
och litteratörer bestående sammanslutningen S. B. K. (Stadsbudskåren)
i Stockholm och var i många år dess ordförande. Vid en
högtidsdag sistnämnda år hade han erhållit en slipad glaspokal med alla
givarnes namn inristade. Pokalen stod framför honom på
sessionsbordet. Vid slutet av förhandlingarne höjde han klubban efter en
proposition. Den föll, men krossade foten på den i närheten stående
glaspokalen.
Holmquist bleknade.
— Ur den här får jag aldrig mera dricka! sade han
vemods-fullt.
Och hans dystra förutsägelse slog in.
En annan firad gäst vid Lindbergska sällskapet var Anna
Pettersson-Norrie, den över hela landet firade operett- och vissångerskan, vilken
uppträdde såväl hos Lundgren som hos Lindberg i några av sina
glansroller: i “Tiggarstudenten1", “Niniche", “Lilla helgonet“, “Orpheus
i underjorden’’, “Den sköna Galathea" m. fl. Äkta svensk till lynne
och läggning, vacker, ståtlig, glad, frisk och käck adlade hon alla
dessa operettfigurer och kunde kuplettföredragandets konst som få
andra. Lika stor var hon som vissångerska. “Hon är — har det
sagts om henne en gång — idel liv; sjunger lika fulländat texter på
olika språk, förstår att snabbt antyda en situation med ett tonfall,
en lätt åtbörd, ett minspel, och har fördelen av en vacker, klangfull
röst, som särskilt i höjdregistret kan meddela mycken musikalisk
charme".
Icke så känd, men väl så stor som konstnärinna var Lina Sandell,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
