Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Slöjdföreningens skola.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skolan organiserades som söndags- och aftonskola, fick tak över
huvudet en tid hos C. J. Meijerberg, vilken kostnadsfritt bestred
undervisning i en del ämnen, och öppnades den 30 december 1848.
Det var inte svårt att väcka de ungas intresse för den nyinrättade
skolan. Slöjden ligger vårt folk i blodet, så att säga. Därom ger
träsnideriet och den uråldriga konstvävnaden, som hos oss höjt sig
till en verklig nationell konstslöjd, tillräckliga vittnesbörd. Men icke
de unge allenast begagnade sig av undervisningen. Det är
överraskande att finna, att ej mindre än två tredjedelar av elevantalet
utgjordes av försigkommet folk, personer mellan 21 och 30 år, som
i förstone begagnade sig av skolan. Detta torde utan svårighet kunna
härledas ur det sakförhållandet, att dessa personer i sin ungdom
saknat tillfälle att få lära det som ungdomen måste lära, för att icke
bliva efter sin tid. Man finner sålunda både gesäller och lärlingar
i följande professioner: snickare, målare, skräddare, skomakare,
segel-sömmare, svarvare, bleckslagare, metallarbetare, tobaksspinnare, bagare,
färgare, gördelmakare, kopparslagare, modellsnickare, timmermän,
tunnbindare, guldsmeder, instrumentmakare, bokbindare, konditorer,
tapetsörer, urmakare o. s. v. — kort sagt alla existerande hantverks
representanter.
Lokalfrågan löstes slutligen på det sättet, att skolan, sedan statens
andel i Ostindiska kompaniets hus upplåtits till Museum, fick lokaler
i denna byggnad, där hon satt i tryggat bo tills hon fick eget hus
vid Vasagatan 50, detsamma vi här avbilda. Och vad ekonomien
beträffar, hade skolans tillgångar genom flera efter varandra följande
donationer så ökats, att undervisningen dels kunde utsträckas till alla
söckendagsaftnar, dels kraftigare inriktas på skolans huvuduppgift:
de tekniska ämnena.
Snart var det inte svårt att vinna enskilda donationer och anslag
ur stadens kassa. Så skänkte L. E. Magnus år 1852 ett tusen
riksdaler, C. G. Thomé 1855 sex tusen riksdaler, David Carnegie 1856
ett tusen riksdaler, Edv. Magnus 1858 sju tusen riksdaler och
Sparbanken 1864 fyra tusen fem hundra riksdaler. Dessutom beviljade
stadsfullmäktige ett anslag: först av 4,500 riksdaler, sedan av 6,000
riksdaler årligen under viss tid.
Den gamla Handtverksföreningen, som från början betraktat
Slöjdföreningens skola som en konkurrent till sin, började så småningom
se den nya skolan med mindre avoga ögon och funderade på ett
förut avböjt förslag om samarbete. 1864 anhöllo alltså
Handtverks-föreningens fullmäktige om dess skolas förening med Slöjdföreningens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
