Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öckerö och Hönö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stuga är oftast så illa försedd, att det blåser och snöar inne som
ute. I flera dagar saknades allt bränsle för att uppgöra eld, man hade
intet ljus att tända för att förkorta natten. Med svårighet fann man
någon halm att lägga under sig och betäckningen var ofta samma
trasor, med vilka man om dagen trotsade vind och köld.“
Lantbruket var vid den tiden föga utvecklat, jordens värde föga
beaktat. Fiskarbefolkningen riktade huvudsakligen sitt intresse åt
havet och fiskeriet, lämnande åt jorden att sköta sig själv. Det blev
heller inte mera än potatis till ett knappt husbehov, litet brödsäd
och ett magert bete åt ett fåtal kor och får.
De som satte fart i jordbruket voro, ha de gamle på Hönö en
gång berättat mig, unga torparsöner från Hisingen och Inland, vilka
kommit ut i havsbandet för att söka arbete. De förstodo jordens
värde, arbetade som drängar, gifte sig med fiskardöttrar och satte bo.
En och annan av dessa bönder voro utrustade med både födgeni och
knipslughet och utnyttjade sina gåvor med yttersta hänsynslöshet,
när det gällde att föröka den egna torvan.
Så hade en av dem kommit till en av öarna under det stora
sillfisket vid näst sista sekelskiftet och deltagit i arbetet vid trankokerierna
och salterierna. Pengar förtjänade han, närig var han, lade styver
till styver, fick en jordbit med en flicka och köpte litet till. När de
svåra åren kommo förstod han att begagna sig av situationen. Folket
hungrade. Men han hade mjöl. Och han bistod så gärna de
nödställda likarna, bara han i gengäld fick en bit av deras jord —
som pant. I främsta rummet var det änkor och mindre klyftiga
fattiga stackare, som på så sätt kommo i beroende av utbölingen,
vilken omsider blev en av öns störste jordägare. Han behöll
nämligen panterna. Ty de fattiga kunde inte betala honom. Det
processa-des, men utbölingen vann alltid, ty i bondadvokatyren var han mäkta
slängd.
Så grasserade denne man i många år på sin ö, förkovrade sina
pund och blev en mäktig man, ömsom beundrad, ömsom hatad.
Man hade aldrig hört talas om att den mannen haft något samvete
förr än han låg på sotsängen. Då vaknade det för första gången.
Han vred sig i kval. Han såg onda syner. Bleka, tärda
kvinno-anleten, fattiga barn som bragts till tiggarstaven. Hans gamla slitna
plånbok låg på bordet bredvid. Han såg den behornade potentatens
klor gripa efter den, men han ryckte den till sig, skälvande av ångest,
och gömde innehållet under kudden.
— Bränn upp plånboken, lägg den i elden! ropade han med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
